Kan en krigsfotograf förhålla sig objektiv och undvika att bli en bricka i det politiska spelet? En intressant frågeställning som regissören Erik Poppe snabbt lämnar därhän när Tusen gånger god natt utvecklas till ett Susanne Bier-influerat, märkvärdigt stillastående drama om ett äktenskap i kris.
Filmen inleds starkt, i Kabul. Rebecca, spelad av Juliette Binoche, svävar i livsfara när hon gör ett fotoreportage om kvinnliga självmordsbombare. Tillbaka i trygga Irland hemma hos familjen har Rebecca svårt att hantera den odramatiska vardagslunken. Allt ställs på sin spets när maken Marcus (Nicolaj Coster-Waldau) kräver att Rebecca ägnar mer tid åt honom och parets två unga döttrar, att hon slutar söka sig till krigszoner.
Bra i filmen är det uttrycksfulla spelet från Binoche. Mindre lyckad är dialogen, ofta på knackig engelska. Så kan det gå när huvudrollsinnehavarna kommer från Frankrike respektive Danmark och regissören kommer från Norge.