Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Turist
Turist.

Turist

DRAMA

DRAMA

TURIST

Regi: Ruben Östlund

Med: Lisa Loven Kingsli, Johannes Kuhnke, Kristofer Hivju och Fanni Metelius

Sverige, 2014 (118 min)

BIOPALATSET, CAPITOL, ROY

När Ruben Östlunds märkliga och för de flesta helt obegripliga debutlångfilm Gitarrmongot (2004) släpptes på dvd valde regissören att bifoga recensenternas totalsågningar av filmen.

Det tyder på att Östlund dels har ett gigantiskt självförtroende, dels ett udda sinne för humor. Egenskaper han tog med sig i den ångestframkallande dramakomedin De ofrivilliga (2007) och i det raffinerande maktspelet Play (2011).

I nya filmen Turist (den internationella titeln Force Majeure är mycket bättre) får man gräva rejält djupt för att hitta komiken, men den finns där. Östlunds självförtroende är på topp, han sneglar verkligen inte på vilka typer av filmer som brukar gå hem i biljettkassorna, men bildlösningslånen från Roy Andersson är ofta lite väl uppenbara.

Finns det en tydlig gränsdragning mellan överlevnadsinstinkt och feghet? Regelrätt hjältemod hittar man väl bara i Hollywoodfilmer? Ingen kan på rak arm säga hur han eller hon kommer att reagera vid en livshotande situation?

Filmen inleds, under förtexterna, med familjefotografering. Mamman Ebba (Lisa Loven Kingsli), pappan Tomas (Johannes Kuhnke) och barnen Vera och Harry befinner sig i de franska alperna. Snabbt förstår vi att Tomas till vardags ägnar betydligt mer tid åt jobbet och mobilen än familjen. Relationen mellan honom och Ebba är ansträngd. Skidsemestern tänker sig Tomas som ett slags kompensation. Nu skall alla få tid för varandra. Få vara som en helt vanlig svensk familj.


Tidigt i filmen sitter Ebba, Tomas och barnen på en uteservering när en så kallad kontrollerad lavin växer sig större och större och verkar vara på väg att snart ramma hela restaurangen.

Tomas roffar åt sig sin mobil och flyr för livet. Hustrun och barnen får klara sig bäst de kan. Naturkatastrofen uteblir.

Det som sedan leder till en äktenskapskris är inte Tomas beteende utan att han vägrar erkänna vad han gjort.

Östlund använder sig av ett minimum av klipp. Kameran rör sig ogärna i sidled. Regissören kreerar en hotfull stämning, inte olik den i Stanley Kubricks The shining (som ju också utspelas på ett ödsligt hotell), genom att låta kameran sakta åka antingen in mot eller bort från motiven. Eller stå helt still.

Lavinhändelsen måste bearbetas. Det måste bli ett uppslitande gräl, en uppgörelse.

Tomas gör allt för att undvika detta, men det blir svårare och svårare när, i filmens bästa scener, två vänner bjuds in på hotellrummet för lite vin och tilltugg.

Jag har samma invändning som mot Play. När Ruben Östlund fått sagt det han vill ha sagt har vi bara kommit drygt halvvägs in i filmen. Och så funderar jag på filmens slut. Är det någon form av ironi som jag är för gammal (eller för korkad) för att förstå?

Lysande i filmen är hur som helst skådespeleriet. Tomas och Ebba känns som riktiga livs levande människor, inte som skådisar som ikläder sig roller.

.

Titta också på:
Scener ur ett äktenskap (Ingmar Bergman, 1973)
Sånger från andra våningen (Roy Andersson, 2000)
De ofrivilliga (Ruben Östlund, 2008)

Mest läst