Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Andrea Edwards. Bild: Bild: Jonas Jörneberg

TUR-teatern | SCUM

Scenkonstrecensioner Mordhot och en hetsig debatt har följt TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest. Men Amelie Björck ser en föreställning som snarare är hoppfull än hotfull.

Teater

TUR-teatern

SCUM

av Valerie Solanas

Översättning Sara Stridsberg

Regi, ljus, scenografi: Erik Holmström

På scen: Andrea Edwards

Spelas t om 21/12

Gatlyktorna kastar sitt månbleka sken över Stockholmsförorten Kärrtorp. I en piketbuss sitter ett par trötta poliser och bevakar icke-händelserna utanför TUR-teatern. Det är måndag kväll och mansinitiativet ”Nu räcker det!” har ställt in sin utlovade demonstration mot teaterns iscensättning av Valerie Solanas manifest SCUM. Detta efter en vecka av massiv mobilisering i sociala och andra medier, på ett högerfält från medelsvenniga ”Moderatmän” till den Axessanknutna ”rävjakts­högern”, mot ett stycke scenkonst de inte sett.

Dessa män har idogt suttit vid datorer och mikrofoner. En (snabbt utstött) har mordhotat personer i och kring pjäsen anonymt. Men att komma till teatern orkar visst ingen, reaktionärerna har ju inte samma slitiga aktivistvana som den feministiska vänstern. Aktivistsångarbögen Jan Hammarlund är däremot här med ett plakat där det står ”Ner med patriarkatet”. Några andra har snabbproducerat T-shirts: man kan välja mellan trycket ”I love SCUM” eller ”Jag demonstrerade mot SCUM and all I got was this lousy T-shirt”. Beredskapen är full, men här finns bara likasinnade. Ingen är arg. Ingen verkar ens vara ovan vid sammanhanget – vilket känns synd.

Högeraktivisterna kan likna ensamma ufon i cyberrymden. Men det är förstås en chimär. De demonstrerar inte utanför teatern eftersom de inte behöver göra det. Eftersom de, oavsett hur underdogiga de tycker sig vara, redan äger det mesta. Det är deras kapitalism som regerar och nu vill de skapa opinion mot det offentliga bidraget till olydiga TUR-teatern, som ”tvingat” oskyldiga gymnasiepojkar att lyssna på manshat (teatern erbjuder pjäs, eftersamtal, studiematerial till den lärare som väljer att ta dit sin klass).

Moderatmännen säger sig reagera mot själva våldet i SCUM-manifestet, inte just mot att det riktas mot män. Detta sista tror jag faktiskt är sant. Annars borde vi väl ha hört högre protester mot allt möjligt annat våld som riktas mot män, i krig, på gatan, i datorspel. Nej: min tolkning är att mansaktivisterna i grund och botten oroas av att SCUM-textens våld inte utövas av en man, när det riktas mot män.

Mäns våld, i fiktion och verklighet, är helt naturaliserat. Brottsförebyggande rådet konstaterar: ”År 2009 lagfördes exempelvis 12 697 män respektive 1 201 kvinnor för brott mot liv och hälsa (BrB 3 kap). Samma år lagfördes 1 078 män och 12 kvinnor för sexualbrott (BrB 6 kap).” Solanas som våldskvinna i liv och text blir en anomali, ett oberäknerligt monstrum. Då tappas dimensionen bort att hennes manifest är gnistrande, svidande, rapp litteratur. Oron stiger: Är hon en ”ensam galning”, den ”militanta feminismens” überchef, eller – är hon innerst ”alla kvinnor”?

Vi går in i teatersalongen …

Först inbjuds kvinnorna, som under hela kvällen tilldelas fördelar. Vi ser bättre från vår sida och får druvor och godis av Andrea Edwards som framför manifestet. Regigreppet är roligt, men också väl enkelt.

En poäng i Solanas text är annars den bångstyriga rörligheten när hon talar om ”kvinnor” och ”män”. Visst, hon använder den biologiska grovuppdelningen som motor i ett resonemang som gör kvinnorna till överlägsna männen i allt – eftersom männen helt styrs av sin sexualitet. Den retoriska tekniken kopierar och parodierar hon från de Stora Manliga Tänkarnas tvåtusenåriga tal om kvinnan. Kvinnan är ”en stympad hane” enligt Aristoteles och en varelse med ”mycket orenlighet och föga vishet” enligt Luther.

Men lika ofta böjer sig Solanas över könsgränserna. Hon godkänner bögar och vissa manliga ”hjälptrupper” som förstår sina egna svagheter och arbetar för en ny ordning. Hon hatar Pappas flickor, som inte erkänner sin undergivenhet (och hur gör det?). ”Män” är alla som hör till patriarkatets läger.

Över huvud taget är den anarkafeministiska bredden i Solanas angrepp lika imponerande som Edwards munvighet. I drastiska vändningar berättar manifestet hur den patriarkala civilisationen ska monteras ner – genom arbetsvägran, automatisering, spermabanker och så vidare – för att åter kunna byggas upp med självsäkra, coola, älskande, oförsonliga ”kvinnor” – SCUM – i yster frihet.

Edwards är definitivt inte punk som Solanas; ingen galen blick och inget läppstift utanför. Det finns inget sårigt över den här uppsättningen, men det gör den också mer sann för sitt sammanhang. TUR-teatern är inte New Yorks rännsten på 60-talet, där Solanas plockade upp vidriga män för att kunna finansiera sina studier. Solanas var ensam. Hon avstod från ”social kompetens” lika mycket i sitt liv som i manifestet, och något Society for Cutting up Men fanns aldrig på riktigt.

Edwards är inte ensam. Det finns inga ”feta nackar” i publiken. Det är allvar men inte hotfullt utan hoppfullt. Som när Solanas/Edwards gisslar männens arkitektur och drar ifrån gardinerna så att Kärrtorps trista tunnelbanestation blir synlig. Hon tar mikrofonen och hoppar ut genom fönstret för ett torgmöte i mörkret och får med sig några nya SCUM-adepter tillbaka (riggat, men ändå).

Moderatmännen har stolt deklarerat att de absolut inte tänker komma och se föreställningen SCUM. De tänker inte frivilligt låta sig förnedras som män. Bristen på nyfikenhet och verklig individuellt grundad kunskap är betecknande och helt i linje med Solanas manskritik i manifestet. Bara genom att försöka förstå vad hon talar om, och våga utmana sig själva, skulle de kunna bevisa att de inte är vad hon tror.

Nu har de istället spelat hennes manshatar­aria i händerna, vilket är tragiskt som verklighet om än tacksamt för teatern. Publiken strömmar till och SCUM har fått betydligt större journalistiskt stöd för sitt budskap denna gång än vad Sara Stridsberg fick för sin översättning av manifestet 2003. Sedan SD kom in i riksdagen har kulturintellektuellas vaksamhet mot reaktionär intolerans ökat. Det finns inget ont som inte för något gott med sig.

Bild - 2

Amerikansk författare. Född 1936 i Atlantic City, död 1988 i San Francisco.

Försökte 1968 mörda konstnären Andy Warhol. Hon lyckades nästan och dömdes till tre år fängelse.

Bland hennes verk ryms pjäsen Up your ass (1966) och SCUM-manifestet (1967).

SCUM står för Society for Cutting up Men och texten argumenterar för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning.

Manifestet finns bland annat att läsa på www.womynkind.org/scum.htm

Mest läst