Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
tade3fc3

Bild: Paul Sancya

Trump kan vara hur skamlös som helst - för väljarna håller med!

Kultur Varför går Donald Trump hem hos amerikansk arbetarklass och väljare som inte har något som helst gemensamt med honom? Martin Gelin har följt den republikanske presidentkandidatens kampanjmöten i den amerikanska Södern och hittat förklaringen.

I slutet av februari fick Donald Trump en fråga om hur han ser på att David Duke, tidigare ledare för den rasistiska terroristgruppen Ku Klux Klan, stödjer hans kampanj. Det var en tv-intervju och Trump hävdade att han inte riktigt hörde frågan. Det var något fel på öronsnäckan, tydligen. Så slapp Trump göra ett avståndstagande från Ku Klux Klan.

I amerikansk media rasade politiska experter, som sade att detta trots allt måste bli droppen för Donald Trumps presidentkampanj. En politiker som inte ens kan ta avstånd från Ku Klux Klan ansågs inte ha någon framtid. Men ingenting förändrades. Trump fortsatte i stället vinna de flesta primärvalen i delstaterna som nu röstar fram republikanernas kandidat inför höstens presidentval. Han bibehåller en trygg ledning i opinionsmätningar. Ingenting tycks kunna stoppa Trump. Inte ens de mest skamlöst rasistiska, sexistiska och fördomsfulla uttalandena.

Så hur kan Trump fortsätta vara så populär trots alla dessa skandaler och kontroversiella uttalanden? Dels beror det på att hans anhängare inte alls litar på media, utan hela tiden utgår från att de förvränger och förvrider allt Trump gör och säger. Men framför allt handlar det om att de faktiskt håller med honom. Trump är populär just för att han inte alls verkar rätta sig efter vad folk tycker att man ska säga.

När jag besökt Donald Trumps kampanjevenemang under vintern så säger hans anhängare, i nio fall av tio, att de gillar honom just för att han säger det som andra inte vågar säga. De pratar om politisk korrekthet som om det vore det största och mest akuta problemet i dagens USA. De verkar uppleva det som om det finns en virtuell åsiktspolis som länge har hindrat dem från att säga vad de tycker. Man får en bild av att det är ett tungt ok som de bär på, alla dessa äldre, vita amerikaner, som inte tycker att de får säga vad de vill. Som om det vore ett självklart privilegium att kunna förolämpa och förtrycka andra grupper så fort man känner för det.

Att det är den som belyser rasism och fördomar som är syndabocken snarare än de faktiska rasisterna är en uppfattning som är så djupt rotad i den amerikanska högern att det är svårt att överskatta den frihetskänsla många verkar uppleva när de lyssnar på Trump. Förtjust kan de konstatera, i sportarenor där de är omgivna av tio, femton tusen likasinnade, att jodå, man får fortfarande säga sådana här saker högt i USA.

Det är som om kommentarspalterna på internet har vaknat till liv och blivit en egen politisk massrörelse. Och här finns nog en del av förklaringen till de starka känslor som präglar Trumps massrörelse.

På den årliga Davos-konferensen för ledare inom näringsliv och politik tidigare den här vintern höll Gillian Tett, kolumnisten på Financial Times, en föreläsning om internets demokratiska roll, och det hon kallade maktlösa medborgare, disempowered citizens. Hon pratade om internets ursprungliga potential att skapa en mer inkluderande demokrati, där alla får en chans att göra sina röster hörda, samtidigt som den verkliga makten knappast fördelats jämnare.

Med sju miljarder mobiltelefoner i omlopp kan folk följa politiska nyheter betydligt enklare än förut och de kan kommunicera med likasinnade om gemensamma ändamål. Men den bittra och farliga ironin med vår moderna tid är att samtidigt som internet ger folk intrycket av att de har fått en röst, så förblir den verkliga makten i de flesta länder begränsad hos en liten elit. Det här skapar en cocktail av frustration och besvikelse. Vanligt folk får en illusion av att de har fått en röst, utan att faktiskt kunna använda sin röst till något, skrev Tett efter konferensen.

När det gäller tilliten till samhällets institutioner har det uppstått en gigantisk klyfta mellan eliten, som känner stor tillit och tror på att bevara status quo, och vanligt folk, som helt förlorat förtroende för den politiska och ekonomiska maktinstitutionerna. Denna känsla av ekonomisk utsatthet och politisk maktlöshet kan inte ursäkta Trump-rörelsens hejdlösa rasism, sexism och fördomsfulla hysteri. Men den kan bidra med en förklaring till varför det här händer just nu.

Republikanerna i USA har trots allt präglats av sådana här problem under en väldigt lång tid. Men i de senaste presidentvalen lyckades man ändå nominera relativt moderata kandidater, som Mitt Romney och John McCain. Nu är det uppenbart att partiet slutligen har nått en brytpunkt där man helt förlorat kontrollen över kärnväljarna.

Den förvirrade bevakningen av Trump-rörelsen och det republikanska etablissemanget misslyckanden med att ta den på allvar innan det var alldeles försent, speglar också det kulturella, geografiska och socioekonomiska gapet mellan Trumps väljare och partieliten och media. För många politiska journalister i USA är det djupt främmande att folk faktiskt tänker så här.

I början av Trumps kampanj var det en äldre man på ett av Trumps kampanjmöten som ställde en fråga som byggde på djupt rasistiska fördomar om muslimer. Många i presskåren på plats var chockerade. Han måste ha varit planterad av en motståndares kampanj, spekulerade Mark Halperin, en inflytelserik politisk reporter för Bloomberg News och CNN. Men om Halperin bara hade orkat lämna pressavdelningen skulle han snabbt ha insett att samma typ av rasism och fördomar präglade publiken på varje Donald Trump-evenemang.

För mig som har följt den här rörelsen i många år (inför det förra presidentvalet, 2012, skrev jag en bok om republikanerna, där jag ägnade tre år att följa dem runtom i USA) är det tyvärr inget som överraskar med Trump. Det är en stor del av den amerikanska befolkningen som delar hans världsbild.

I en tid av ekonomisk och kulturell turbulens vill man helt enkelt återupprätta det som författaren Thomas Mann brukade kalla en etnisk aristokrati. Trump är populär av den uppenbara anledningen att han ger uttryck för idéer och politiska förslag som en väldigt stor del republikaner tycker om. De vill se minskad invandring, hårdare tag mot muslimer, mot Syrien, mot Putin, säkrade gränser, deportering av papperslösa.

Mest av allt drömmer de om ett offentligt samtal som tar mindre hänsyn till det politiskt korrekta. Där de, åtminstone verbalt, kan påminna andra grupper om vem det är som bestämmer, även när de själva inte bestämmer så mycket längre.

Mest läst