Under de senaste veckorna har det i England förts en intressant debatt om toleransen för kulturella praktiker som kvinnlig omskärelse och barnaga inom familjen. Borde man tillåta mildare former av omskärelse som inte deformerar mer än den sedan länge etablerade manliga omskärelsen? Och barnaga inom familjen är ju redan tillåten i England – i motsats till Sverige.
I detta perspektiv blir det intressant att fundera kring den svenska debatten om invandring och integration. Såväl den statliga flyktingpolitiken som det spontana medborgerliga engagemanget för nyanlända måste förstås utifrån moraliskt laddade kodord som mångkultur, pluralism och tolerans; ideal som kommit att få kvasi-officiell status i de många formuleringar av "värdegrunder" som både offentliga myndigheter och privata organisationer på senare år har anammat.
Dessa ofta aningslösa och till intet förpliktigande deklarationer konfronteras nu även i Sverige av en mer handfast verklighet när människor med en väldigt annorlunda syn på till exempel jämställdhet och barns rättigheter utmanar såväl värderingar och informella sociala praktiker som lagstiftning och institutionaliserad familjepolitik.
Vad som blir tydligt och synbart är en vit fläck i svensk självförståelse: det stundtals gigantiska gapet mellan abstrakt och konkret tolerans. Det är lätt att rent teoretiskt omfamna religionsfrihet – och att anklaga andra för att till exempel vara islamofober. Men när man rör sig från princip till verklighet blir det svårare. Den intressanta frågan blir snarare vari skillnaden ligger – exakt – mellan till exempel en vänsterfeminist och en Sverigedemokrat i synen på Islam, jämställdhet och sexuella minoriteters rättigheter.
En fråga där detta gap blir väldigt tydligt är hemskolning. Här går inte heller skiljelinjen mellan syd och nord eller mellan Islam och det sekulära väst. I USA är hemskolning en fundamental rättighet knuten till religionsfrihet och föräldrars rätt att uppfostra sina egna barn enligt sina egna värderingar.
Söker man vägledning i barnkonventionen och andra deklarationer om mänskliga rättigheter finner man inga enkla svar, men även där talas om rätten att utöva sin religion och leva enligt dess troslära.
I Sverige är hemskolning, med små undantag, förbjuden, ett förbud som säger mycket om Sveriges komplicerade relation till mångfald, tolerans och religionsfrihet. Å ena sidan är förbudet ett uttryck för något som svenskar är stolta över: barnets rätt till autonomi och sina egna val. Det är en grundbult i hela det moderna bygget av välfärdsstaten, där statens roll att skydda barn mot inkompetenta eller direkt farliga föräldrar varit central. Samtidigt skymtar den lutherska enhetsstaten fram i sin stundtals brutala betoning på både statens makt och en universalism som befrämjar en nästan hysterisk skräck för djup "annorlundahet".
Just arvet från statskyrkan gör att vi i Sverige saknar den mer tillbakalutade hållning gentemot mångfald som kännetecknar USA. Vi tycker om mångfald i det abstrakta, men avskyr den i praktiken – åtminstone bortom rent ytliga fenomen som exotisk mat, färgglada kläder och hip musik.