Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Terrorgruppen Islamiska Statens pågående övergrepp sker just nu i samma områden där armenierna gick under.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Torgny Nordin: Armeniernas historia går igen hundra år senare

    Den 24 april 1915 inleddes det armeniska folkmordet i dåvarande Osmanska riket. Runt en miljon armenier dog och med dem försvann en mångtusenårig armenisk kultur i Mindre Asien, skriver Torgny Nordin.

    Inför överfallet på Polen, som inledde andra världskriget, lät Adolf Hitler sina ledande officerare lyssna till hans förmaningsord om att bortse från alla krav på humant uppträdande. Minnet är kort och historien glömmer poängen, och han avslutade retoriskt: ”vem talar i dag om utplåningen av armenierna?”.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vad Hitler avsåg var folkmordet på de kristna armenierna i skuggan av första världskriget. Runt en miljon armenier dog och med dem försvann en mångtusenårig armenisk kultur i Mindre Asien.

    Folkmordet på armenierna, vilket även drabbade hundratusentals andra kristna, är att betrakta som en central händelse i upplösningen av det flerkulturella Osmanska riket. Med myndigheternas goda minne och med stöd av den muslimska lokalbefolkningen tvingades de armenier som inte fördrevs eller massakrerades att konvertera till islam. Massdödandet av armenierna och den etniska rensningen av främst Anatolien lade därmed grunden till den etnonationella turkiska republiken. Utplåningen av armenierna möjliggjordes av Osmanska rikets deltagande – på Tysklands och Österrike-Ungerns sida – i första världskriget. När världen brann var det svårt att nå ut med information om armeniernas öde – och när kriget äntligen tog slut fanns så mycket annat lidande att koncentrera sig på.

    Massakrer på kristna var nu inget nytt fenomen i Osmanska riket, men under vintern 1914 och våren 1915 var situationen mer komplicerad än någonsin tidigare, vilket är skälet till att händelserna den 24:e april 1915 – för i dag etthundra år sedan – av hävd brukar uppfattas som startskottet för det armeniska folkmordet.

    Det började i Konstantinopel, dagens Istanbul, med att några hundra intellektuella armenier fängslades och mördades på order av inrikesministern Mehmed Talaat Pasha, arkitekten bakom folkmordet. Därmed var det armeniska ledarskapet brutet och dessutom försvann i princip möjligheten för armenierna att effektivt kommunicera med omvärlden. Efter denna inledande manöver sattes all kraft in på att skingra och decimera armenierna i Anatolien, särskilt i området runt Van där ett av de gamla armeniska kungadömen tidigare legat och där en majoritet av befolkningen fortfarande utgjordes av armenier. Repressionen slog ner med all kraft och när den värsta terrorn ebbat ut, runt midvintern 1917, hade nio av tio armenier dukat under.

    Armenierna kallar sig själva hayk och sitt hemland för Hayastan. Med en strategisk och definierande position mitt emellan öst och väst utgjorde Armenien en kulturell smältdegel under flera tusen år. Och tack vare sin litteratur, sitt språk och religion var den armeniska identiteten stark – vilket för övrigt gäller än i dag, trots att armenierna räknas till ett av de mest utspridda av alla folk.

    Den armeniska apostoliska kyrkan, som är världens äldsta kristna nationalkyrka, grundades under 300-talet och år 404 översattes bibeln till armeniska. Vid kyrkomötet i Chalcedon 451 avvisade armeniska kyrkan läran om Jesus dubbla natur, vilket fick till följd att kristenheten splittrades i en västlig och en östlig gren. Medan katolicismen och senare protestantismen i väst levde och frodades under kejserligt och militärt beskydd, tvingades den östliga kristenheten klara sig på egen hand. Det kom med tiden även att gälla den armeniska kyrkan.

    Kyrkohistorien är relevant och viktig i sammanhanget, eftersom den på många sätt präglat och definierat den armeniska kulturen och dess förhållande till omvärlden. För när den västliga kristenheten till stor del bars upp av filosofisk argumentation och dogmatik, var den östliga mer inriktad på mystik, symbolism och poesi. Och medan katolska och protestantiska kyrkor i väst skyddades av kungar, soldater och tumskruvar tvingades östkyrkan att förlita sig på konsensus, samarbete och tillit.

    Efter den muslimska erövringen av Mindre Asien definierades armenierna – liksom andra kristna – som dhimmi, det vill säga som icke-muslimer boende i muslimskt land tillhörande en godkänd religion. De fick inte tjänstgöra i militären eller bära vapen, var tvungna att betala extra skatt och hade sämre juridiska rättigheter.

    I likhet med andra minoriteter var armenierna tvungna att bete sig på vissa sätt, bära kläder med gula inslag – vilket de kristna i Europa senare tvingade judarna att göra – och alltid stiga av hästen om en muslim närmade sig et cetera. Dessutom fick de arbeta med sådant som ansågs vara under en muslims värdighet, som valutaväxling, garveri, vintillverkning och kastrering av slavar.

    Armeniernas ställning i Osmanska riket präglades av det så kallade millet-systemet där varje folkgrupp genom sin religion hade visst självstyre och även förväntades arbeta inom vissa sektorer. Med tiden började de handels- och språkinriktade armenierna i storstäderna att sända sina barn utomlands för att studera vid västerländska lärosäten. De blev framgångsrika och kom att dominera områden som arkitektur, medicin, bankväsende, fotografi et cetera. Därmed blev armenierna alltmer västerländska, i synnerhet i den muslimska majoritetsbefolkningens ögon.

    Under 1800-talet, när osmanska riket började falla sönder, innebar modernismen och kapitalismen intressanta utmaningar för armenierna med sina internationella kontaktnät. Utvecklingen resulterade i omfattande sociala förändringar och när det stötte på problem tolkades det oftast i etnoreligiösa termer, snarare än ekonomiska och sociala, vilket dock varit mer korrekt.

    Den i särklass farligaste och mest ödesdigra tankefigur som importerades från väst var emellertid nationalismen. Bland armenier i diasporan, i synnerhet i Indien, fördes romantiskt inspirerande tankar om en ny armenisk nation, ett hem för alla armenier. De allra flesta armenier uppfattade sig dock först och främst som medborgare i det flerkulturella Osmanska riket.

    Nationalismen uppfattades på ett betydligt radikalare sätt av många turkar och i början av förra seklet växte den så kallade ungturkiska rörelsen fram och blev snart en dominerande kraft. Ungturkarna såg turkisk nationalism som lösningen på krisen i Osmanska riket; av det sönderfallande mångkulturella och multireligiösa imperiet ville de bygga en turkisk nation med turkar som brukade turkisk jord. För rikets kristna och minoriteter var det budskapet minst sagt illavarslande.

    Attacken på armenierna var ingen slump, inget överilat beslut delegerat över knastriga telefonlinjer, utan en genomtänkt strategi. För armenierna ansågs utgöra ett existentiellt hot för den planerade, turkiska staten och måste därför flyttas – och helst förintas. Men varför?

    Svaret har inte så mycket med religion att göra som att den ungturkiska ledningen var ansatt av skräckfyllda konspirationstankar. Osmanska riken hade nyss förlorat ännu ett krig, Balkankriget 1912–13, med konsekvensen att ytterligare kristna delar av riket gått förlorade.

    Så inleddes första världskriget och Osmanska riket går in på Ententens sida, främst av rädsla för ärkefienden Ryssland. Kriget går dock illa redan från början. Kaukasusoffensiven avbryts efter ett katastrofalt nederlag vid Sarikamis i östra Anatolien under vintern 1914/15.

    I praktiken var det en katastrof som satte igång en kedjereaktion. Osmanska arméns förlust mot ryssarna var så stor att turkarna egentligen aldrig hämtade sig. Att det ingick armeniska förband i de ryska arméerna undgick dem dock inte – vilket de anatoliska armenierna dyrt fick betala priset för när hämnden kom.

    I den inre kretsen av ungturkarnas parti var man övertygade om att armenierna var potentiella förrädare och beslut togs därför om att slutgiltigt lösa den så kallade armeniska frågan och därigenom, vilket var ytterligare ett viktigt skäl, låta den växande gruppen med nomadiserande muslimer ta över deras gårdar och mark.

    Deportationerna och folkmordspolitiken genomfördes av ungturkarnas parti, militären samt de lokala osmanska myndigheterna. Civila myndigheter organiserade verksamheten och avrättningarna genomfördes till stor del av kurder i området. Armeniska män mördades ofta direkt, medan kvinnor och barn deporterades till dödsläger i den syriska öknen. Lidandet var obeskrivligt, men rapporter nådde omvärlden från europeiska missionärer, legoknektar och journalister som uppehöll sig i området.

    De muslimer som skyddade armenier i sina hem straffades obönhörligt och om armenierna satte sig till motvärn rapporterades det genast som bekräftande bevis för deras opålitlighet. Den systematiska förstörelsen av kyrkor och armenisk egendom eskalerade i takt med mördandet som tog sig allt mer groteska uttryck.

    Den 24 maj 1915 fördömde Ryssland, Frankrike och Storbritannien Osmanska riket för dess brott mot mänskligheten, vilket var första gången sådana ord användes i internationella sammanhang. Mördandet fortsatte dock som om ingenting hänt. På hösten samma år föreslog Winston Churchill att senapsgas skulle sättas in mot turkarna som hämnd för massakern på armenierna. Förslaget röstades dock ner i brittiska krigskabinettet, eftersom dödande av muslimer med senapsgas kunde leda till uppror bland muslimerna i Indien.

    Eftervärlden har bland annat diskuterat Tysklands roll i folkmordet. Som osmanska rikets bundsförvant i första världskriget hade Tyskland mycket väl kunnat ingripa. Eller som historieprofessorn Ronald Grigor Suny uttrycker saken i sin djuplodande skildring They can live in the Desert but nowhere else – A history of the Armenian Genocide: ”Tyskland hade den militära kraften att stoppa folkmordet, men saknade politisk vilja”. Många tyskar som tjänstgjorde i området var dock djupt upprörda över övergreppen på sina, som de sade, kristna bröder och systrar. Och även ledande tyska militärer fasade inför tanken på att de efter kriget skulle ställas till ansvar för folkmordet. Under sommaren 1915 inlämnade därför den tyske kanslern Theobald von Bethmann-Hollweg en hovsam not till Höga porten – vars syfte enbart kan ha varit att svära tyskarna fria från ansvar.

    Det armeniska folkmordet tillhör första världskrigets blodiga historia. Men det ingår även i en större historia, nämligen de kristnas slutliga exodus från Mellanöstern. Terrorgruppen Islamiska Statens pågående övergrepp på kristna, kurder och andra minoriteter sker just nu i exakt samma områden där armenierna gick under. Historien upprepar sig inte brukar det heta. Fast just nu är det precis vad som sker.

    .

    Ämnet

    Massdödandet av armenierna och den etniska rensningen av främst Anatolien lade grunden till den etnonationella turkiska republiken, skriver Torgny Nordin apropå att det i dag är exakt hundra år sedan folkmordet på armenierna inleddes.

    Skribenten

    Torgny Nordin är kritiker och författare och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om antologin Vetenskapsretorik – Hur vetenskapen övertygar och övertalar.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.