Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Tomt i huset utan en katt

Jag har nästan alltid haft katt, och ingen kan komma och påstå att man bor ensam när man bor med en katt. Det skriver författaren Jenny Diski som resonerar runt vad katter betytt i hennes liv.

Jag har alltid betraktat mig som den självständiga typen av kvinna. Från omkring 1970 och fram till sekelskiftet hade jag egna lägenheter och bodde för det mesta ensam i dem. Det var bara två gånger som jag delade mitt utrymme med en man, och i inget av fallen varade det längre än ungefär ett år innan jag bestämde mig för att jag inte var vidare bra på det där med att dela. Den ene var min före detta man, som jag fick mitt enda barn ihop med, och även om det visade sig vara ohållbart att bo ihop förblev han en av mina bästa vänner ända fram till sin förfärliga död i en drunkningsolycka för tre år sedan. Den andre var bara ett misstag. Från min sida.

Vid sekelskiftet (jag tycker verkligen om att skriva så där, som om mitt liv hade inbegripit såväl turnyrer som minikjolar) förändrades det helt. Jag träffade Poeten, och inom ett år hade jag flyttat till Cambridge från min livslånga bas i London och sedan, strax därefter, lät jag bygga ett arbetsrum till mig på vinden i hans hus och flyttade in. Ett tag senare gifte vi oss till och med. Inget av detta skedde utan åtskilligt sparkande och skrikande från min sida, men jag tror att en hel del av det var för syns skull. Jag tänkte inte sänka garden utan strid.

Nu har vi varit tillsammans i femton år, vilket är längre än jag bodde ihop med min mamma eller ens kände henne. Men det jag verkligen skulle vilja skriva om, och jag märker att jag då måste inleda med denna utläggning, är det faktum att jag inte har någon katt.

I själva verket har jag inte bott ensam, utan jag har bara bott utan en älskare i huset. Jag har nästan alltid haft katt, och ingen kan komma och påstå att man bor ensam när man bor med en katt.

Jag fick min första katt när jag var femton. Sedan dess har det varit en lång procession av katter: Sniff, Mungo, Black Cat, Phoebe, Ruby, D’Arcy, Oscar, Bunty. Alla var långlivade och dog vid hög ålder, oftast med veterinärens hjälp och i min famn, när det hade varit mer grymt att hålla dem vid liv. Det var bara Phoebe som var hos mig en kort tid. Hon var den snällaste katt jag någonsin har känt, hon var helt oreserverad. Dessutom luktade hon konstigt nog viol. Hon försvann en dag när hon var ungefär ett och ett halvt år gammal, och hon blev nästan säkert omhändertagen av någon som hon smeksamt tryckte sig mot och som i smyg blev kär i henne. Åtminstone hoppas jag att det var det som hände med henne.

Bunty var min sista katt. Hon är en av huvudpersonerna i min bok Allt jag inte vet om djur, och det är hon som är avbildad längst bak i boken, där fotot av författaren brukar vara. Hon sitter på mitt tangentbord, blänger och utmanar mig att försöka komma åt det.

Den relation vi byggde upp under de femton år vi kände varandra (ungefär lika länge som jag har känt Poeten) var väldigt enkelriktad. Jag pratade men hon svarade aldrig, och ändå hade jag alltid en känsla av att hon faktiskt svarade, det var bara det att jag var för korkad för att begripa det. Slutsatsen som jag drog i boken – att vi aldrig någonsin kan veta hur ett djur har det, vi kan bara komma med antropomorfa gissningar som säger mer om oss själva än om dem – var delvis min egen tankegång, delvis ett resultat av mina enkelriktade diskussioner om ämnet med Bunty. (När min dotter var väldigt liten var en vuxen vän på besök i hennes rum och frågade henne om affischen med trädgårdsfåglar som hängde på väggen. Visste hon vad de hette? Nej, sa hon, min mamma vet vad de heter. Så tystnade hon. Egentligen, sa hon, vet min mamma inte vad de heter. Mungo vet vad de heter, men han talar inte om det för oss. Barnet hade kommit till samma slutsats som min bok, som skrevs trettiofyra år senare.)

Bunty var väldigt liten och ofattbart len. Hon var den lenaste, minsta katt jag någonsin har känt. Vi hade en hårt prövad sofftillvaro ihop. Hon tillbringade timvis i soffan där jag brukar sitta och skriva. När jag slog mig ner i ena ändan för att jobba lite, lufsade hon fram till mig och satte sig, och hon tryckte sig så tätt intill min arm att jag inte fick mer utrymme än om jag hade delat soffan med tre tjocka karlar. Hon njöt av att störa mig, men ingen katt har någonsin spunnit mer ljudligt än Bunty.

På sätt och vis var hon en väldigt osjälvständig katt. Vissa dagar följde hon efter mig i huset som om hon hade varit en hund. Hon traskade efter mig upp till toan på övervåningen, ner till köket på bottenvåningen igen, och så upp igen till mitt arbetsrum. Men så fort jag hade slagit mig ner i soffan gick hon och ställde sig vid dörren, som jag hade stängt efter mig när jag tänkte jobba, och ville bli utsläppt. När jag hade rest mig och släppt ut henne satte hon sig på tröskeln så att jag inte kunde stänga dörren.

Om jag lyckades göra det ville hon alltid komma in. Det var en lek som hon gärna lekte i timtal. Jag for upp och ner var femte minut för att öppna och stänga dörren för henne, vilket inte direkt var befrämjande för att jag skulle få något gjort. Ibland stängde jag dörren framför henne och stängde ute henne från mitt arbetsrum, men hon klöste sönder mattan så förskräckligt och gav ifrån sig ett så indignerat jamande att jag ändå inte kunde jobba. Till sist gav jag upp och lät sätta in en kattlucka i dörren till mitt arbetsrum för att hon skulle kunna komma och gå som hon ville och för att jag åtminstone skulle slippa resa mig var femte minut. Naturligtvis vägrade hon använda den.

Hon dog ungefär ett par månader innan boken kom ut. Hon var väldigt gammal, och hennes njurar hade slutat fungera. Jag höll hennes tass, klappade henne och viskade till henne att hon var en underbar katt medan veterinären gav henne sprutan. Jag kan fortfarande inte skriva det utan att få tårar i ögonen.

Jag skaffade ingen ny katt. Det har nu gått tre år sedan Bunty dog. På något sätt kändes det för mycket att börja om på nytt med en kattunge. Livet är verkligen mycket enklare utan katt. Det ska inte köpas kattmat, det är inte katthår överallt, det kissas inte på dörrmattan bara för att det är för blött att gå ut, det ligger inga halvdöda möss under sängen, det behöver inte faras till veterinären med en skrikande katt en gång om året för att få sprutor, och om jag vill resa bort stänger jag bara dörren och ger mig av, det behöver inte göras några överenskommelser med grannarna, det blir inga skuldkänslor.

Katter är verkligen en börda. Precis som människor, men katter är mer krävande eftersom de inte kräver något, de finns bara till som en plikt. Alla gillar att bli befriade från sina plikter, eller hur? Men i själva verket förväxlar jag kudden i soffan med Bunty varenda gång jag går in i mitt arbetsrum, jag tror att hon ligger där hopkrupen och väntar på att jag ska sätta mig så att hon kan tvinga mig att resa mig upp och släppa ut henne. Jag ser henne verkligen under bråkdelen av en sekund. Sedan minns jag, och jag blir förvånad över att jag har levt så länge utan katt. När Poeten inte är hemma finns det inte en enda annan livs levande kropp i huset. Jag blir också förvånad när jag inser hur beroende jag har varit av att ha ett levande, varmt kattdjur någonstans i huset, även om jag inte visste var.

Poeten gillar katter, men inte på samma sätt som jag. Han uppskattar verkligen att vara kattfri och är speciellt nöjd med att hans tjusiga trädgård inte behöver bli förvandlad till en kattoalett. Och trots allt finns han ju där, Poeten, kärleksfull och pratsam. Mitt livs kärlek. Min livskamrat. Jag känner mig inte ensam. Men mitt knä känns ändå tomt ibland, och jag saknar att tankspritt klia Bunty under örat medan jag glor ut genom fönstret och, som jag kallar det, jobbar. Jag skulle kunna testa det på Poeten, men jag tror inte att han skulle tycka lika mycket om det som Bunty gjorde. Han är en ganska rastlös person och skulle absolut inte kunna sitta stilla i flera timmar medan jag klappar honom bakom öronen.

Det är bara praktiska skäl som talar emot att skaffa en ny katt. Det är bara känslomässiga skäl som talar för att skaffa en ny katt. Jag är ständigt på vippen att kräva att vi ska skaffa en ny katt, men jag gör det inte i alla fall. Jag är kanske lite som Bunty: jag står vid den stängda dörren och väntar på att bli utsläppt, bara för att ställa mig på andra sidan och vänta på att bli insläppt igen.

Mest läst