Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Tom Rachman | Stora makters uppgång & fall

Litteraturrecensioner Det är egentligen inget fel på ambitionen, skriver Mattias Hagberg om Tom Rachmans nya roman. Problemet är bara att han slår undan benen på sig själv.

ROMAN

ROMAN

Tom Rachman

Stora makters uppgång & fall

Weyler

Det finns två sorters människor deklarerar Sarah, en av sidokaraktärerna i Tom Rachmans nya roman Stora makters uppgång & fall, ”De som stannar och de som ger sig av.”

Jag tror att det där påståendet kan fungera som en nyckel, som en innehållsdeklaration eller kanske ännu hellre som en sorts hypotes som Rachman bestämt sig för att pröva. De som stannar är de som låter sig formas av sina familjer, sin omgivning och av den politiska maktens nycker – därav den udda titeln. De som ger sig av är de som väljer att skapa sig själva.

Huvudpersonen, Tooly, är en modern nomad, en sån som ”ger sig av”. Rotlös, hemlös och på sätt och vis föräldralös rör hon sig rastlöst över världen. Hon är den postmoderna individen inkarnerad. Hon har ingen stabil identitet – inget enhetligt jag – utan anpassar sig alltid till stunden och omgivningen. Hon är i upplösning.

När vi möter henne första gången är hon drygt trettio år och hon har försökt rota sig på landsbygden i Wales. Av en slump – hon har råkat se en radannons i en engelsk litteraturtidskrift som legat slängd på en perrong i Lissabon – har hon köpt sig ett gammalt och dödsdömt antikvariat. Nu driver hon det tillsammans med Fogg, en udda, ung man med passion för böcker, långa samtal och cappuccino. Hon förefaller ha funnit något slags ro.

Men Toolys önskan att slå rot misslyckas så klart. Hennes nomadiska förflutna hinner upp henne och Rachman kickar igång sin historia. I växelvisa återblickar rullar Rachman upp hela Toolys liv som ett mysterium. Vi följer henne som tioåring i Bangkok, som tjugoåring i New York och som trettioåring på jakt efter någon sorts sanning om sitt liv. Vi lär känna bedragaren Venn, exilryssen Hamphrey och förförerskan Sarah, tre oklara existenser, som alla gjort Tooly till den identitetslösa människa hon nu är.

Sakta men säkert sammanfogar Rachman Toolys splittrade liv. Det hela blir lite som en postmodernistisk Dan Brown-roman. Nästan varje kapitel bjuder på nya märkliga omständigheter som kräver förklaringar, förklaringar som sedan portioneras ut i ett jämnt tempo för att spänningen hela tiden ska bibehållas. Till slut har Rachman faktiskt knutit samman alla trådar och romanen blivit en sluten enhet – en på många sätt perfekt och sinrikt konstruerad berättelse. Men just därför också djupt problematisk och ganska trist.

Det är egentligen inget fel på Rachmans ambition. Han vill fånga och gestalta det där spänningsfältet som alla moderna människor befinner sig i. Spänningen mellan att ”stanna eller ge sig av”, mellan att vara en bofast eller en nomad. Eller som Sarah säger till Tooly i en av romanens nyckeldialoger, den dag hon lämnar den inrutade tillvaron: ”Från och med nu, från denna sekund, kan du uppfinna dig själv. [---] Men det krävs mod för att leva som vi gör, när man vet att det inte finns någon annan i hela världen.” Onekligen en intressant utgångspunkt för en skönlitterär undersökning.

Problemet är bara att Rachman slår undan benen för sig själv. Toolys upplösta identitet gör henne ointressant. Efter femhundra sidor har jag inte en enda gång känt något för henne, varken positivt eller negativt. Hennes liv känns inte angeläget – bara konstruerat. Och jag tror att det finns en väldigt enkel förklaring till att jag känner så. Den handfull karaktärer som håller upp Stora makters uppgång & fall är helt underordnade storyn, de är tillyxade för att passa den övergripande idén – de ska representera, vara exempel, inte leva. Allt ska nämligen falla på plats, allt ska förklaras och allt ska ha en betydelse i den enhetliga story som Rachman vill berätta. Och just där, i just den ambitionen, hamnar romanen i konflikt med sig själv. Det upplösta, nomadiska och splittrade som Rachman vill fånga blir tillrättalagt. Den hypotes han vill pröva låter sig helt enkelt inte gestaltas inom ramen för intrigstyrd och ordnad berättelse.

Ska jag utrycka det frankt skulle det låta så här: Utifrån sina egna premisser är Stora makters uppgång & fall ett misslyckande.

Men, med det sagt, kan jag ändå konstatera att romanen har sina poänger. Här finns en del ironiska, underfundiga och träffsäkra scener som biter sig fast. Själv faller jag för en middagsdiskussion mellan några studenter där en av de unga männen förläst sig på postmodern filosofi. Ett underbart lustmord på akademisk beskäftighet.

Där, i den typen av scener, visar Rachman att han har en genuin litterär fingertoppskänsla. Han har den där ovanliga förmågan att kunna roa och oroa på en och samma gång – något han visade i debutromanen De imperfekta. Men tyvärr har den förmågan fått stryka på foten inför större ambitioner. Förmodligen den ständigt lika tröttsamma önskan att skriva den stora och viktiga romanen.

Bild - 2
Mest läst