Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Thomas Anderberg | Det mesta blir aldrig av

    Förra året avled författaren och filosofen Thomas Anderberg. I det som kom att bli hans sista bok kretsar tematiken runt livsval och dess konsekvenser. Yrsa Stenius har läst en bok som skimrar av skönhet.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Roman

    Roman

    Thomas Anderberg

    Det mesta blir aldrig av

    Norstedts

    I sin postumt utgivna roman Det mesta blir aldrig av introducerar Thomas Anderberg tidigt en vacker bild av en robust ek med yvigt grenverk. Han låter den föreställa ett släktträd av originellt slag. I den lummiga grönskan urskiljer vi inte generation efter generation av samma familj ordnad efter stammens tidsaxel. Nej, vi möter Thomas Anderberg själv i olika faser av sitt liv, i olika gestalter av sitt jag, ordnade efter växandets villkor.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi väljer våra liv, understryker Thomas Anderberg, men framför allt väljer vi bort många liv när vi bestämmer oss för hur vi klättrar i livsträdet. Hur hanterar vi de val vi har gjort eller de val livet gjort åt oss? Håller vi fast vid dem under allt större viljeansträngning även om få förväntningar har uppfyllts, även om besvikelserna är många? Blir inte självövervinnelsen i så fall den dominerande moraliska kompass vi orienterar efter? Självövervinnelsen som övertalar oss att våga det vi vet att vi inte borde våga såsom SS-officerarna en gång övertalade sig själva att gasa ihjäl ytterligare en vagnslast judar, uttryckligen därför att de visste att ingen eftervärld skulle tacka dem för det de gjorde.

    Kring dessa teman utspinner sig Thomas Anderbergs förtätade roman, vars manus författaren arbetade med i flera år och nästan hann slutföra innan en aggressiv hjärntumör släckte hans språk och tog hans liv. Boken har färdigställts av Anderbergs vänner och kolleger Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson och trots att jag inte vet vilket material duon har haft att utgå ifrån vågar jag slå fast att de har gjort ett lysande arbete.

    Den lilla boken skimrar av skönhet och fängslar magnetiskt – kvalitéer som naturligtvis stod att finna i Anderbergs prosa men som med all säkerhet måste mejslas fram med varsamhet och absolut litterärt gehör.

    I efterordet till boken kallar Linderborg och Bengtsson Det mesta blir aldrig av för ett kammarspel ”outdoors”, vilket den till formen onekligen är. Intrigen bärs upp av ett fåtal huvudpersoner som är relaterade till varandra genom familjeband men framför allt genom en intrikat väv av spänningar där rivalitet, revanschism, kamratskap, kärlek och svek flätas in i varandra. Handlingen utspelar sig under ett dramatiskt dygn i schweiziska alperna. Den är mångbottnad och samtidigt genuint spännande.

    Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen just för att den har drag av thriller. Den kretsar emellertid kring fäder och söner samt i periferin hustrur och mödrar som i sin ungdom besjälats av höga men också kluvna ambitioner för sina liv men som vid mitten av medelåldern återfinner sig i en något solkigare tillvaro än de ursprungligen hade tänkt sig.

    Fäderna har var på sitt sätt svikit släktens förväntningar på dem. Den ena har fastnat i en evig revolt, som han aldrig bottnade i. Den andre gick vilse i dåliga affärer. Revoltören, Jacob, har nyss dött vid berättelsens början. Brodern, Thomas, driver ett hotell i Bern. Brödernas inbördes rivalitet sedan barndomen vilar som en slagskugga över deras vuxna liv och marterar också deras söner. Kampen mellan bröderna handlade bland mycket annat om mod och feghet och var som en växelsång mellan bistert kamratskap och ursinnig strid. Ett liv i envig berövar en tillitens luft och ljus. Att lura litet blir en vana. Mönstret reproduceras intill förväxling i nästa generation.

    Thomas Anderberg beundrade Hjalmar Söderberg, vilket märks i hans språk, form och stil. Hans prosa är återhållen och till synes enkel i kontrast mot de dunkla motivbilderna han antyder hos berättelsens personer i aktion. Mer än till Hjalmar Söderberg går mina tankar vid läsningen faktiskt till Albert Camus Fallet. Just knappheten i berättandet skapar ett slags kylig oundviklighet i det förlopp som skildras och blottar de gåtfulla djupen i människors upplevelse av både okontrollerat främlingskap och ansvar för sina liv.

    När den elakartade hjärntumören slog till lämnade Thomas Anderberg sitt manus därhän och började skriva dagboksanteckningar om sina tankar kring diagnosen och livets slut som kunde komma snabbt, något han förstod ganska omgående. Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson har lyft in en del av dessa anteckningar som ett slags kontrapunkter i romanen med lyckat resultat.

    Det är som om författaren kommenterade det tema kring livsvalen som sysselsätter honom i romanen genom att redovisa sina tankar inför den yttersta slutgiltigheten, den totala reduktionen av återstående valmöjligheter som den annalkande döden innebär.

    Anteckningarna är vackra och formfulländade som allt Thomas Anderberg skrev. Att hjärntumören berövade honom just språket kan hos mig väcka ett blint raseri mot det skoningslösa öde som stundom övermannar våra liv.

    Samtidigt kan man kanske känna ett slags försoning i att Thomas Anderberg inte behövde lida länge. I anteckningarna ställde han sig den retoriska frågan om han verkligen önskade att livet skulle fortsätta om han inte längre hade ett språk.

    Han svarade inte på sin fråga. Men ur rymderna där han nu befinner sig hördes nog ett klart och tydligt ”nej”.