Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

The Wolf of Wall Street

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

The Wolf of Wall Street

Regi: Martin Scorsese

Med: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Margot Robbie m fl

USA 2013 (179 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

I december skrev journalisten James Bennet i Washingtonbaserade The Atlantic om hur fruktansvärt trött han var på "long-form journalism", långläsning kan vi kanske kalla det som i Sverige representeras av magasin som till exempel Filter och Icon. Inte längden i sig, men när reportage är långa mest för sakens skull.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Något som jag kommer att tänka på när jag ser The Wolf of Wall Street som med sina tre timmars speltid är en av många filmer på sistone som dragit över den traditionella långfilmslängden rejält. Den drabbas i princip aldrig av stiltje (snarare orsakar den utmattning), men här finns många scener som definitivt hade kunnat kortas med ett par minuter.

Parentes: Samtidigt måste tillstås att den mest komiska scenen i denna Scorseses kanske roligaste film sedan 1982 års King of Comedy tjänar just på att den är alldeles för lång.

Parentes till parentesen: Totalt kan man nog säga att Scorsese gjort i runda slängar tre komedier under sin drygt fyrtioåriga karriär.

Scorsese och DiCaprios femte samarbete är baserat på börsmäklaren Jordan Belforts självbiografi om hans år på Wall Street under åttio- och nittiotalet. Karriären ser först ut att få ett tidigt och abrupt slut då han efter en tid på investmentbolaget L F Rothschild (under ledning av en underhållande Matthew McConaughey) förlorar jobbet i samband med Svarta måndagen den 19 oktober 1987 då världens börser faller dramatiskt.

Men Belfort tar sig tillbaka. Med besked. Tillsammans med nye kompanjonen Donnie Azoff (Jonah Hill) sätter han med sin aggressiva och framgångsrika försäljarstil igång med bondfångeri i mångmiljondollarklassen under firmanamnet Stratton Oakmont.

Vad som följer är ändlösa skildringar av backanalernas backanaler: Det knarkas, kastas dvärgar och liggs med prostituerade i tid och otid – på gigantiska yachter och enorma mansions liksom på kontoret. Ett misogynt svineri utan dess like där – trots det gränslösa narkotikamissbruket – den starkaste och mest beroendeframkallande drogen heter Pengar.

Belforts liv berättas med klassiska Scorsesegrepp som frysta bilder och voiceover (som tenderar att ta över ibland) där Belfort själv är berättaren som emellanåt bryter fjärde väggen och talar direkt till oss likt en annan skrupelfri pajsare vid namn Frank Underwood.

Inte för att det finns så många sidor att ta parti för i den här historien (det skulle vara FBI då, som är Belfort & Co hack i hälarna), men det är en konst att likt DiCaprio lyckas skildra en sådan gigantisk skitstövel så att man någonstans ändå står på hans sida. Kanske beror det delvis på att vi aldrig får se alla dem som drabbas av Belforts svindlerier.

Och så var det den där scenen jag nämnde tidigare: Belfort och Donnie har kommit över en burk med det utgångna lugnande medlet Lemmon 714, men när inget händer tar de en näve till. Dock har medlet fördröjd effekt och kickar in först när Belfort befinner sig på en posh country club och ska ta sig in i sin vita Lamborghini. Tänk 90 procent förlamad Mr Bean. Årets roligaste scen (även om det bara har gått tio dagar på 2014).

Mest läst