Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

The turn of the screw | Läckö slott

Sommaroperan The turn of the screw på Läckö slott är en yrselframkallande skräckgotisk version av borgerlig salongsmusik. Föreställningen är samtidigt lekfull och djävulsk, skriver Magnus Haglund.

sommaropera

The turn of the screw
Läckö slott

Kvällen före mitt besök på Läckö slottsopera ser jag skräckklassikern Utflykt i det okända på tv, Peter Weirs 70-talsfilm om några barn som mystiskt försvinner under en utflykt till ett mytomspunnet berg. Berättelsen, som utspelas kring år 1900, har en underlig, ockult atmosfär. Barnens försvinnanden förklaras aldrig och ovissheten är en av poängerna med Weirs filmvision. Känslan av gungfly och ett vagt, men alltmer påträngande obehag.

Att se filmen visar sig vara en perfekt förberedelse inför årets operauppsättning på Läckö, Benjamin Brittens kammaropera The turn of the screw från 1954, baserad på Henry James skräckberättelse från 1898. Inte bara för att tidsinramningen är i princip densamma. Även Henry James kortroman, med sitt suggestivt återhållsamma språk, bygger på att de övernaturliga inslagen inte får någon logisk förklaring.

I Benjamin Brittens version har ovissheten flyttat in i musiken. I sångfraserna som är tvetydiga till sitt uttryck, från det påstridiga till det skört undflyende, med hjälp av ett enskilt ackord eller en förbluffande harmonisk färgning. I den lilla kammarorkesterns precisa ackompanjemang som får klangerna att sväva viktlöst, spöklikt. Varje detalj är viktig just genom att musiken, ner till varje enskildhet, tycks präglad av en dubbelhet som får rörelserna gå inåt och utåt samtidigt, uppåt och nedåt, framåt och bakåt.

Suggestionen i dramat ligger just i antydningarna och detta har regissören Patrik Sörling tagit fasta på. Borggården på Läckö blir en arena för ett Strindbergskt kammarspel där de små gesterna dominerar. I stället för övertydliga effekter och psykologiserande förklaringsmodeller: en stramhet i spelet, ett bibehållande av berättelsens mysterier, och just därför blir de chockerande ögonblicken så mycket starkare. Det gäller till exempel scenen där Flora, ett av barnen i dramat, som en voodooritual rycker huvudet av sin egen docka.

Ja, detta har blivit en lika raffinerad som genuint oroande föreställning som konsekvent litar på sin konstnärliga vision. Här står verkligen musiken i centrum, och orkestern under Simon Phipps ledning tar på ett virtuost vis vara på den lyriska klangrikedomen i Brittens partitur. Gåtfullheten tar kroppslig gestalt och den som låter sig övermannas av de kusliga stämningarna upptäcker snart hur även de till synes oskyldiga, barnramseliknande melodierna fungerar som passager till en alternativ upplevelsesfär.

Är de ondskefulla förloppen, med betjänten Quint och den tidigare guvernanten Miss Jeffes som hemsöker godset som spöken, något som utspelas i den nuvarande guvernantens alltmer förvirrade och uppjagade medvetande? Var går gränsen mellan drömmen och verkligheten? Vem är det egentligen som driver det här spelet?

Sopranen Karolina Andersson gör en magnifik gestaltning av rollen som guvernanten och släpper splittringen, allt det längtansfulla men också den gömda aggressiviteten, in under huden. Samtidigt är den klangliga kontrollen intakt, och det är just känsligheten för de impressionistiska klangskillnaderna som gör tolkningen så övertygande och gripande. Karolina Andersson är minst lika stark här som i succéframförandet under förra årets Läcköföreställning Den tjuvaktiga skatan. Föreningen av värme och skräck, innerlighet och utsatthet gör rollgestalten sällsynt rik och komplex.

Tenoren Daniel Frank gör även han en fullödig insats som den demoniske betjänten Peter Quint som återkommer som död och förvrider sinnena, inte minst på pojken Miles (Alexander Chojecki) som han under ett magnetiskt ögonblick spelar fyrhändigt piano tillsammans med. Den skräckgotiska versionen av borgerlig salongsmusik är yrselframkallande och det som utmärker tolkningen som helhet är den förunderliga förmågan att vara samtidigt lekfull och djävulsk.

Också sopranen Nina Ewald är mycket bra som spökguvernanten Miss Jeffes, och Tove Nyquist och Alexander Chojecki gestaltar på ett fint sätt det förrädiskt oskuldsfulla hos barnen Flora och Miles. Detta är föreställningens särdrag och attraktionskraft.

Det som äger rum är en successiv vridning där det borgerliga hemmets ordning – med piano, soffa och virkad duk över matsalsbordet – efterhand blir tecknen för en hemlöshet, en obalans i maktförhållandena, en spökdimension som handlar om mycket mer än regelrätt skräckrekvisita.

Mest läst