Blir en väska konst om den visas på ett konstmuseum? Det är Guldpalmvinnaren och förmodligen snart även Oscarsnominerade Ruben Östlund som ställer frågan i sin nya film The Square, som redan slagit någon form av publicitetsrekord. Tja, om väskan ingår i en installation är det konst. Annars inte. Väl?
En annan mycket större och mycket viktigare fråga som biopubliken har att ta ställning till i The Square är: Var går gränsen för yttrandefrihet? Rent instinktivt blir mitt svar att gränsen går vid förtal och hets mot folkgrupp. Högerextremister som marscherar och demonstrerar? Tydligen helt okej i Sverige år 2017. Eller? Frågan är som sagt inte enkel.
Östlunds film stimulerar hjärncellerna. Spelplatsen är Stockholm. En stad där ingen vill ge en hjälpande hand och en stad där ingen ber om ursäkt för något. Kungahuset är skrotat. Kungliga slottet har förvandlats till X-Royal Museum där dansken Christian (Claes Bang i absolut toppform hela filmvägen) är konstnärlig ledare.
Östlund lägger snabbt ut två huvudspår. En skicklig ficktjuv snor Christians plånbok, mobil och manschettknappar. Christians försök att få tillbaka sina ägodelar leder till en strid ström av ångestladdade och dråpliga situationer.
Samtidigt skall The Square, som är en icke-utställning (Christian kan inte riktigt förklara vad som menas med icke-utställning), presenteras och lanseras. Det handlar hursomhelst om en ruta för tillit och omsorg. En plats där man kan lägga sin plånbok och mobil utan risk för att bli av med dem.
Två unga PR-nissar som tappat alla former av kontakt med verkligheten har en idé om en kontroversiell reklamfilm. Djärvt och riktigt bra tycker ledningen på X-Royal Museum, utan att ha en aning om hur den färdiga reklamfilmen kommer att se ut.
Jämfört med Ruben Östlunds fyra första långfilmer Gitarrmongot, De ofrivilliga, Play och Turist är The Square med lättillgänglig, mer underhållande och väldigt mycket roligare. Som vanligt kan man se visuella lån från Roy Anderssons filmer, men i tonläget påminner The Square mer om Lars von Triers egensinniga komedi Direktören för det hele (2006).
På det filmtekniska planet håller filmen världsklass. Fredrik Wenzels foto är superbt. Ljuddesignen är perfekt. Musiken förstärker både humorn och ångesten. Min egentligen enda invändning är att filmen är för lång, nästan två och en halv timme. Det beror på att Östlund drar ut några scener in absurdum. Det fungerar när Christian skall lägga lappar i ett förortshöghus samtliga brevlådor (jättejobbigt och jättekul att titta på samtidigt), men ett performance från ett slags apman (det är honom som vi ser på filmaffischen) som oväntat dyker upp på en finare middag tar aldrig slut och hamnar utanför min humor-radar.
