Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

The selfish giant

DRAMA

DRAMA

The selfish giant

Regi: Clio Barnard

Med: Conner Chapman, Shaun Thomas, Sean Gilder m fl

ENGLAND 2013 (91 min)

Bergakungen, Capitol, Roy

För fyra år sedan debuterade Clio Barnard med sin egenartade och nyskapande dokumentärfilm om dramatikern Andrea Dunbars korta, eländiga liv där Barnard lät skådespelare mima till dokumentära röster från Dunbars familj och vänner. Dunbar växte upp i nordengelska staden Bradford och det är även där Barnards spelfilmsdebut utspelar sig. The selfish giant – mycket löst baserad på en saga av Oscar Wilde – utsågs till bästa film vid Stockholms filmfestival 2013 och kretsar kring 13-åriga Arbor och Swifty i nedgångna Buttershaw Estate, ett bostadsområde dit drömmar beger sig för att dö sotdöden.

Arbor – full av illa undertryckt vrede och frustration – har relegerats från skolan och får med sig mobbade och lite naiva Swifty på sina strövtåg i trakten för att hitta prylar de kan få några pund för hos skrothandlaren Kitty – likt unga, nutida versioner av Lennie Small och George Milton. Men när Arbor och Swifty inser att de stora pengarna finns i att kränga stulen koppartråd breddar de sin verksamhet. Den som tjänar storkovan på deras livsfarliga verksamhet är dock den samvetslöse och manipulative Kitty.

Mot en blåsig och disig fond av ödsliga, utslängda kraftledningsstolpar och fabriksskorstenar driver de två omkring i ett gränsland mellan stad och landsbygd, nedanför kullarna en vuxenvärld fullt upptagen med sina egna helveten. Man skulle kunna kalla det diskbänksrealism men det förutsätter en diskbänk – hemma hos Swifty och hans sju syskon finns knappt en möbel, pappan har sålt det mesta för att få ihop till elräkningen. Arbors mamma kämpar på med en syskonskara med lika många frånvarande fäder och där socialen och polisen hälsar på med jämna mellanrum.

Men Kitty äger mer än skrot; hästen Diesel som han försöker travtämja för att på så sätt kunna dra in ytterligare slantar. Swifty erbjuder sig att göra ett försök och tar sig an hästen som likt falken Kes i Ken Loachs film blir en symbol för något annat, någonting bortom eländet och tristessen. Det är överhuvudtaget en hel del Loach (liksom Andrea Arnold och Lynne Ramsay) över Barnards lågmälda men samtidigt rasande skildring av brittisk social misär. Och liksom dessa filmare har Barnard en fantastisk hand med de unga huvudrollsinnehavarna som trots/tack vare att de aldrig stått framför en kamera tidigare förmedlar en förbluffande nyansrik naturlighet.

Men bakom det kompakta eländet finns hos Arbor en befriande handlingskraft och energi även om han själv ännu inte kan artikulera målet. Som när han beordrar poliserna på hembesök att ta av sig skorna innan de kliver innanför dörren, då vet man att Arbor kommer att hålla sig över ytan på det ena eller andra sättet, laglydigt eller ej.

Kes (Ken Loach, 1969)

Ratcatcher (Lynne Ramsay, 1999)

Fish Tank (Andrea Arnold, 2009)

Mest läst