Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Filmen om Burmas medborgarrättskämpe tillika Nobelpristagare Aung San Suu Kyi känns äkta.

The Lady

Filmrecensioner

drama

The Lady

Regi: Luc Besson

Med: Michelle Yeoh, Jonathan Woodhouse, Benedict Wong och David Thewlis

Frankrike/Storbritannien, 2011 (132 min)

BERGAKUNGEN

Luc Bessons The Lady är med lätthet årets mest vältajmade filmpremiär nu när Aung San Suu Kyi i söndags säkrade en plats i Burmas parlament, efter Nationella Demokratiförbundets jordskredsseger i fyllnadsvalen, i den fattiga valkretsen Kawhmu. Därmed har Burma tagit ett par steg framåt, på vägen mot demokrati.

När man tittar på foton av verklighetens Suu Kyi, och när man ser henne skickligt spelas av en porträttlik Michelle Yeoh i Bessons film, är det fascinerande, och enastående, att denna späda kvinna, orädda politiker och icke-våldsförespråkare mer eller mindre på egen hand utmanat och faktiskt satt skräck i Burmas militärregim och generaler i nästan ett kvarts sekel.

I stället för ett från vaggan till nutid-upplägg väljer Besson (som i egenskap av regissör inte gjort någon människa glad sedan Léon 1994) och manusförfattaren Rebecca Frayn att koncentrera sig på åren 1988–91, då Suu Kyi bland annat tilldelades Nobels Fredspris, men inte kunde resa till Oslo eftersom hon satt i husarrest i Rangoon.

Det är ett bra och smart grepp, som gör filmen hanterbar på 132 minuter.

När Suu Kyi 1988 återvände till Burma för att besöka sin sjuka mor hade hon bott större delen av sitt vuxna liv i Oxford med sin brittiske make Michael Aris och deras två söner. Men i egenskap av dotter till frihetshjälten och politikern Aung San, som mördades 1947, var Suu Kyi fruktad av regimen redan då.

På plats i Rangoon får hon genast bevittna militärens massaker på fredliga demonstranter och studenter, och hon tvingas fatta ett livsavgörande beslut. I stället för att återvända hem till familjen i det trygga England väljer Suu Kyi att stanna kvar och verka för demokrati.

Man kan möjligen invända att Besson målar i svart och vitt (Burmas generaler framställs som regelrätta monster), men en film om Burma och Aung San Suu Kyi kan inte se ut på något annat sätt. Och här finns ingen Hollywoodeftergift i form av dialog på engelska. När handlingen utspelas i Burma är det mestadels burmesiska som gäller.

Jag är inte direkt lättrörd på bio, men i The Lady finns flera scener som griper tag, på riktigt, till exempel när Suu Kyi för första gången i sitt liv talar offentligt, inför en jublande folkmassa, och hoppet om en bättre framtid plötsligt väcks till liv.

Något av en helgonförklaring är filmen, men här finns också plats för Suu Kyis mer och mer ansträngda relation till sin tålmodige make Michael, milt humoristiskt spelad av David Thewlis.

Michael Aris fick betala ett högt pris för hustruns politiska kamp. Det har även sönerna, och naturligtvis Suu Kyi själv.

Folkets hjälte (Young Mr Lincoln, John Ford, 1939)

Kundun (Martin Scorsese, 1997)

Invictus (Clint Eastwood, 2009)

Mest läst