Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Liam Hemsworth, som Gale Hawthorne, Sam Clafin (Finnick), Evan Ross, (Messalia) och förstås Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    The Hunger games: Mockingjay – part 2

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    The Hunger games: Mockingjay – part 2

    Regi: Francis Lawrence

    Med: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Julianne Moore, Elizabeth Banks, Stanley Tucci och Philip Seymour Hoffman

    USA, 2015 (137 min)

    Nu när Mockingjay, eller Revolt, som Suzanne Collins Hungerspelenroman heter på svenska, blivit två långfilmer landar den totala speltiden på fyra och en halv timme.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Första delen hade ofta karaktären av transportsträcka. Det blev en väldigt lång väntan på att Katniss Everdeen skulle göra något i actionväg, men till slut plockade hon fram sin pilbåge. Då höjdes filmtempot rejält.

    I Mockingjay del 2 flyger Härmskrikan i mål. På filmaffischen, som vanligt, Jennifer Lawrence och Härmskrikansymbolen, inget mer. Det räcker. Lawrence, som vann en Oscar för Du gör mig galen! 2012, är en fenomenal skådespelerska och en karismatisk filmstjärna modell gigantisk.

    Om man bortser från Josh Hutcherson är Lawrence omgiven av idel ess, till exempel Julianne Moore, Donald Sutherland, Woody Harrelson och, i sin absolut sista filmroll, Philip Seymour Hoffman (1967–2014).

    Det råder fullskaligt krig mellan rebellerna och Panems diktator president Snows trupper. Människor i akut behov av mat, medicin och skydd befinner sig på flykt. Rebellernas president Alma Coin (Moore) och hennes sluge rådgivare Plutarch (Hoffman) anser att Härmskrikan är en alldeles för viktig bricka i propagandakriget för att skicka ut henne på slagfältet. Katniss, som inte tar order från någon, har dock en egen agenda. Hon är besatt av att ta sig till The Capitol och döda Snow (80-årige Sutherland i en av sina bästa filmroller, det är scenerna mellan honom och Lawrence som är filmens stora behållning), på helt egen hand om så krävs.

    Filmen innehåller flera långsamma sekvenser. Inledningen består av extremnärbilder av Katniss ansikte när hon försöker få kontakt med sin älskade Peeta (Hutcherson) som hjärntvättats att hata henne. På Katniss väg mot Snows palats blir Mockingjay 2 i första hand en krigsfilm, med tungt actiontryck i stridsscenerna. Dock. Om man av outgrundlig anledning missat de tre första Hunger Games-filmerna är sista delen förmodligen fullständigt obegriplig.

    Flyktingproblematiken i filmen är dagsaktuell. Här bombas det ursinningslöst oavsett om det handlar om civilister eller soldater. Satirbitarna, jag tänker i första hand på Snows tv-sändningar till undersåtarna, sitter som de skall. Men så har vi detta med filmens slut, som är två till antalet och som tål att funderas på.

    Det första slutet är konsekvent, lite oväntat och väldigt bra. Sedan fortsätter filmen i tio minuter till. Det andra slutet, eller slutet-slutet på hela serien, är mer Hollywoodanpassat.

    Förresten så hade en djärvare regissör än Francis Lawrence skippat love story-bitarna, koncentrerat sig på själva grundstoryn och fått ner Mockingjayspeltiden till tre timmar allt som allt. En film i stället för två, alltså.

    Fotnot: Filmen har premiär onsdag 18 november.

    Titta också på

    Logan´s run (Michael Anderson, 1976)

    The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (Francis Lawrence, 2014)

    Insurgent (Robert Schwentke, 2015)

    Läs också: Nu tar Jennifer Lawrence farväl av Katniss