För att befolkningen i landet Panem ska producera välstånd åt några få i huvudstaden, men framför allt inte göra motstånd, ordnar president Snow varje år ett televiserat modernt gladiatorspel, The Hunger games. Landet är uppdelat i tolv distrikt, som skickar varsin flicka och pojke mellan 12 och 18 år till spelen.
Den amerikanska författaren Suzanne Collins romanfigur, numera filmkaraktär, Katniss Everdeen är precis som Harry Potter en tändande gnista för det folkliga upproret mot ett diktatoriskt styre. 16-åringen, en fena på bågskytte, blir ivägskickad tillsammans med jämngamla Peeta. Till sin hjälp har de en alkoholiserad coach och ett gäng stylister. Störst chans att överleva har den som publiken tycker mest om.
Filmbolaget Lionsgate har arbetat hårt sociala medier för att lansera den första filmatiseringen. De hoppas på en större publiktillströmning och fantillväxt än för Twilightfilmerna, och visst finns potentialen. Inte minst har böckerna, med sin direkta presensprosa och drivna action, lockat även killar att läsa en berättelse som, liksom Twilightböckerna, framför allt riktar sig till tjejer.
Materialet skulle kunna generera en mäktig – om än välsminkad och haute couture-klädd – dystopi om hur det moderna varumärkesbyggandet hotar att tar över unga människors liv. Resultatet är visserligen en färgstark och välspelad dramathriller som kommunicerar med ungas erfarenheter av hårda spelregler i dokusåpor och bloggar, men tyvärr kommer den inte att ta någon stor plats i science fiction-filmhistorien.
Filmen är mindre actiondriven än sin förlaga. Det ryms en fler transportsträckor i en film som är nästan två och en halv timma lång, men det är också något svårdefinierat i berättarstrukturen, en pyspunka som hindrar spänningsmomenten från att blåsa upp sig till fullo. Samtidigt är det tillräckligt obehagligt att se unga döda andra unga för att jag tvekar att ta med någon under 13 år.
Den stillsamma öppningen är fin. Där etableras kontrasten mellan Katniss smutsiga och fattiga hemmiljö och friheten i den frodiga och förbjudna skogen. Men filmen skulle ha vunnit i kraft på att korta i delen som leder fram till tävlingsarenan och stryka inslag som redan i boken är direkt fåniga. Som att Peeta på arenan skulle hinna kamouflera sig med avancerad specialeffektsfärg. Mja.
Jennifer Lawrence är med sin styrka och naturlighet som född att spela den karga Katniss, som är 2000-talets mest motvilliga kändis. Med henne lever hoppet om att kommande filmatiseringar ska kunna förädla Collins berättelse till något mer än underhållningsvåld som kritiserar underhållningsvåld.
Metropolis (1927)
Battle Royale (2000)
The Running man (1987)
