Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Terrorns topografi

Litteratur Vi känner till de nazistiska koncentrationslägren, vi känner till förintelselägren, men nu växer kapitlet om folkmordets första akt i Östeuropa och Ryssland. Mikael van Reis har läst den aktuella litteraturen.

Den 30 mars 2010 avled en Martin Sandberger på äldreboendet Albertinus i Stuttgart. Det var en 98-årig farbror med tynande minne som länge suttit nedsänkt i sin samling av schwabiska folksagor. Okänd för de allra flesta, en förbluffande nyhet för somliga. Levde Sandberger på 2000-talet?

Till saken hör att Martin Sandberger under andra världskriget var ung överste i SS och chef för säkerhetstjänsten i Estland samt för Einsatzkommando 1A – ett ökänt utrotningsförband. Det betyder att han var en av de ytterst ansvariga för Förintelsen av den judiska befolkningen i de baltiska staterna. Där mördades mer än 275 000 människor.

Sandberger var en av männen på fältet i Reinhard Heydrichs ”kämpande förvaltning” av fältgrå paladiner. En jur doktor på det nazistiska socialförsäkringssystemet med mycket blod på fingrarna – och sannolikt den siste högt ansvarige för Förintelsen som gick ur tiden. Hans tystnad sträckte sig nu till 2010 – samtidigt flockades världspressen kring en mycket liten kugge – John Demjanjuk från Vinnitsa, Ukraina. En tidigare lägervakt.

Helt tyst hade det inte varit om Sandberger. Han dyker upp hos historikerna – som i Michael Wildts mycket uppmärksammade Generation des Unbedingten (De ovillkorligas generation) från 2002 liksom i Hilary Earls lika grundläggande The Nuremberg SS-Einsatzgruppen trial från 2009.

Som ett av tjugofyra SS-befäl stod han inför rätta 1947 i den process som kallats ”sek­lets största mordrättegång” eftersom den handlade om mordet på mer än 1,5 miljoner människor. Sandberger dömdes till döden, men fick snart straffet omvandlat till livstid. En energisk västtysk lobby verkade sedan för hans amnesti. Förbundspresidenten Heuss engagerade sig, ärkebiskopar intygade hans anständighet – och oroade sig för hans hälsa. Kallt krig rådde och den amerikanske militärguvernören föll efter vånda till föga. Sandberger benådades i maj 1958 och skulle som sagt länge vara vid god vigör. Få ägnade då offren en tanke – det var ju mest obekanta judar långt bort i öst.

Femtio år senare blir Sandbergers namn en påminnelse om den del av Förintelsen som länge varit distanserad intill bortträngning ur det vidare kulturella minnet, men som nu kommer åter i klargörande studier. Det är först på senare tid som vi i full utsträckning kan se folkmordets första etapp i Ryssland och östra Europa. Länge har denna historia legat dold under sovjetrysk permafrost. Förintelsen genom gaskammare föregicks av Förintelsen genom kulor – vilket var inledningen till ”det största mordprojektet som någonsin utformats av människan” (Marcello Pezzetti).

Förintelsens historia glider efter hand från väst till öst. De läger som de allierade befriade 1945 fotograferades och bilderna av Buchenwald och Belsen spreds över världen som koncentratet av nazismens ondska. Det var deportationsläger för både ”icke-arier” och politiska fiender. Sedan växer kunskapen om förintelselägren i Polen 1942–45 där Auschwitz blir symbolort vid sidan av de renodlade dödslägren i Aktion Reinhard. Det finns inga bilder eller berättelser från Belzecs 600 000 döda judar och 15 000 döda romer. Där svartnar allt.

Så tillkommer alltså en första akt. Förintelsen genom kulor kulminerade i öst 1941–42 i en geografisk korridor från Estland i norr till Kaukasus i söder. Det är då som ambulerande tyska Einsatzgruppen A, B, C och D mördar drygt 1,5 miljoner i en apokalyps som saknar historiskt motstycke.

Systematiskt turnerar dessa mordkommandon genom by efter by och fältrapporter avsänds till likräknaren Himmler i Berlin. Dubbeldoktorn Otto Rasch rapporterar 33 771 dödade judar under två dagar i ravinen Babij Jar utanför Kiev. Från Baltikum rapporterar den effektive Karl Jäger 136 421 dödade individer med distinktionen 55 556 kvinnor och 34 464 barn. Karriärbyåkraten Otto Ohlendorf förklarade sig stolt vara ansvarig för 91 728 människors våldsamma död ända ner till Krim. I norr leder juridikdoktorn Walter Stahlecker mordligan med svindlande 240 410 dödade framtill februari 1942.

Så fortsätter det. Allra värst är sannolikt massmorden hösten–vintern 1941–42 i Transnistrien öster om Djnestr. Där dödar huvudsakligen rumänska trupper upp till 245 000 lokala judar i bland annat läger som Bogdanovka (54 000) och Domanevka (22 000). Under sextio år har dessa ortnamn varit helt bortträngda ur det kulturella minnet av Förintelsen, men väcks nu ur glömskan.

Tre omfattande, aktuella verk lämnar nya överblickar. Den israeliske brigadgeneralen Yitzhak Arad är född 1926 i Litauen där han överlevde kriget som rysk partisan. I Israel var han länge direktör för Yad Vashem-museet och har publicerat en rad vägande verk. I The Holocaust in the Soviet Union sammanfattar han sig med alla tillgängliga källor. Arad beskriver den nazistiska mordkampanjen i tre stora steg genom den ryska landsbygdens städer och ”shtetls”. Det är ett förkrossande noggrant arbete om det obeskrivliga. I dag vet ingen mer om detta skede än Arad.

Saul Friedländer är född i Prag 1932. Hans Utrotningens år 1939–45 är den andra delen i hans verk om Tredje riket och judarna. Perspektivet är givet – Hitlers antisemitiska delirium som stegras till ett hat som förgiftar hela samhällen och som gör utrotningen möjlig. Förödmjukelse, förföljelse och förintelse är de tre stegen.

Friedländer är en suverän generalist som rör sig med en väldig källbas (noterna!). Han låter blicken spela från Tyskland till varje ockuperat land i bestämda nedslag som ofta grundas i brev, vittnesmål, dagböcker, rapporter. Personer dyker åter upp för att sedan försvinna. I början av 1942 är det allmän kunskap att judarna mördas. Det hade Hitler redan profeterat om 1939.

Det finns flera övergripande historiska verk om Förintelsen, men med sin blandning av lidelse och saklighet kan Friedländer förvandla siffror till namn och öden som andra historiker nog inte lyckats med. När Raul Hilberg ger oss det byråkratiska maskineriet och Martin Gilbert den historiska kartan, visar Friedländer det mänskliga dramat. Vi befinner oss nästan hela tiden i mänsklig ögonhöjd med katastrofen. Det är en enastående bok och mycket skickligt översatt av Nille Lindgren.

En generation yngre är amerikanen Timothy Snyder vars Bloodlands (svensk översättning kommer i maj) lyfter blicken ytterligare en nivå. Snyder kommer egentligen inte med några nyheter i grundfakta men perspektivet är desto intressantare när han lägger samman Hitlers och Stalins folkmord till ett sammanflätat skeende. Han ser det stora folkmordsmönstret.

Blodlanden är hans namn på geografin från Tallinn till Krim. Mellan 1932 och 1945 utsätts civilbefolkningen här för ett fruktansvärt förtryck från två håll. Motiven för Hitler och Stalin är olika, men konsekvensen är densamma. Etnisk rensning.

Det är i Ukraina som Stalin iscensätter en svält som tar livet av ungefär 3,5 miljoner ukrainare 1932–33. Därefter är det skådeplatsen för NKVD:s terror 1936–38. I juni 1941 inleds Hitlers invasion av Sovjet och utrotningen av den judiska landsbygds­befolkningen samtidigt som cirka tre miljoner ryska krigsfångar svälts ihjäl på några månader. Kalorier eller kulor.

Ukrainska Vinnitsa vore här en symbolort. Där härjar NKVD, där utplånar nazisterna 28 000 judar och där förlägger Hitler sitt fälthögkvarter i öst – Wehrwolf. Det är mörkrets hjärta.

”Vi talar så mycket om minne därför att det finns så lite kvar.” Det är den franske historikern Pierre Nora som säger så. Historien accelererar och det förflutna fragmenteras. Nora skiljer minne från historia – minne är individuellt och kretsar kring platser medan historia handlar om händelser som skall återges i text.

Nu lämnar de sista med minnen de levandes krets samtidigt som arkiven blir våra sekundära minnen – som Yad Vashem och USHMM med väldiga internetresurser. Fragmenteras verkligen det förflutna? De här nämnda böckerna visar motsatsen med all kraft, ändå är det brottstycken av verklighet som återberättas.

Till Sovjetstatens fördel kan sägas att man undersökte och sparade på allt, som för att ha något att undertrycka. Det finns uppskattningsvis 16 miljoner dokumentsidor om Förintelsen i ryska arkiv. Situationen är nu helt paradoxal. Litteraturen om Förintelsens faktum fyller ledigt ett stort bibliotek. Samtidigt påpekade pionjären Raul Hilberg kort före sin död 2007 att vi bara känner till en tjugo procent av förloppet.

Det är i den paradoxen som en fransk präst vid namn Patrick Desbois dyker upp. Han växte upp i Bourgogne i en släkt som plågats av kriget. Farfadern Claudius deporterades till polska Ruwa-Ruska och kom åter som en märkt man. ”Det var värre för de andra.”

Fader Patrick Desbois är den levande motsatsen till en dement Martin Sandberger med protestantiska prelater som advokater. Han beslöt sig 2003 för en forensisk undersökning av århundradets mordfall. Katolska kyrkan bidrog med alla medel.

Desbois reser till byarna i Galizien och Ukraina för att tala med de sista med minnen; fårade bönder på en fattig landsbygd där ett inferno en gång drog förbi. De minns hur de tvingades gräva gravar och se och höra sina grannar och skolkamrater skjutas från morgon till middag. Mördarna sög på minttabletter och drack vodka och sedan försvann de. Gravarna rörde sig i tre dagar, många begravdes levande och sårade.

Desbois reser runt i en liten blå buss med prästkappa och GPS, fotograf och tolk, arkivarbetare och ballistiker. Terrorns topografi är nu skira skogsdungar och gröna fält med gäss. Han vinner befolkningens tillit. Besökarna rör sig i landskapet med metalldetektor, dokumenterar de helt anonyma gravarna och räknar hylsorna. De är många och tyska. Detta är alltså blodlanden.

En av de åldrade ukrainska bönderna säger: ”Vi har väntat länge på er.” Till slut förstår Desbois att hans egen deporterade farfader Claudius tvingades att gräva gravarna i byn Ruwa-Ruska. Historien äter geografin enligt ett tyskt talesätt. Nu återkräver geografin sin historia som minnesplatser.

Desbois skriver om detta i The Holocaust by bullets som kom 2008. När jag läst den förstår jag hotet från historierevisionismen med ny tydlighet. Denna fullföljer ju den nazistiska planen som först var att förinta judenheten men också att sedan utplåna alla tekniska spår och vittnen. Avsikten var alltså att förinta förintelsen som historisk händelse – att hävda att dessa döda i själva verket aldrig hade funnits.

Det både lyckades och misslyckades gärningsmännen med. Vi vet bara bråkdelar. De flesta är ur alla minnen fallna, men litteraturen växer ändå brant. Vi lever just i tidsluckan mellan minne och historia.

Bild - 1

Yitzhak Arad

The Holocaust in the Soviet Union

University of Nebraska Press

Saul Friedländer

Utrotningens år 1939-45

Övers Nille Lindgren

Bonniers

Timothy Snyder

Bloodlands – Europe between Hitler and Stalin

Basic Books

Hilary Earl

The Nuremberg SS-Einsatz Trial 1945-1958: Atrocity, Law and History

Cambridge University Press

Father Patrick Desbois

The Holocaust by Bullets

Palgrave MacMillan 2008

Mest läst