Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    För Helena, Marie och Lars Bergander har tiden delats in i före och efter Bali, där deras Johanna dog.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Terrorn tog Johanna ifrån dem

    För tre år sedan klev terrorn över tröskeln hos familjen Bergander i Alingsås. Det var den dagen deras Johanna dog, av en självmordsbombares dåd på Bali.
    Nya bomber har exploderat på Bali. Åter har människor dött. Och åter rivs såren upp för familjen Bergander: Minnen kommer till ytan igen, minnen från den fasansfulla kvällen, den tolfte oktober 2002.

    - Jag satt och såg på Rapport, minns pappa Lars.
    - Och jag var i köket och lagade mat. Vi hade hällt upp ett glas rödvin, fyller mamma Marie i.

    - Så avbröts sändningen av ett telegram om att bomber sprängts på Kuta beach på Bali. Och jag blev alldeles kall, fortsätter Lars.
    De sista sekunderna då allt var som det skulle i familjen Berganders liv förefaller glasklara. Det är senare som det blir suddigt, då när fruktan långsamt övergick i vetskap.

    Familjen har inte orkat berätta offentligt förut. Nu vill de berätta för Johannas skull. Så att hennes och de andra svenskarnas brutala död inte ska bli bortglömd. Men det blir ett långt och smärtsamt samtal för Lars, Marie och lillasyster Helena, 22. På bordet med ljuset och den röda ängeln, blickar Johanna mot oss. En strålande vacker Johanna i röd kappa, fotograferad på Liseberg där hon var med Helena, bara några dagar innan hon åkte.

    - Förresten så är det precis tre år sedan i dag som hon åkte från oss. Sista gången vi såg henne, säger Lars och klappar eftertänksamt Helenas hand.
    Johanna skulle ut på sitt livs resa och via studentkorridoren i Lund kom hon till Bali en torsdag. Två dagar senare var hon död och reskamraterna skadade.

    Sex svenskar dog av bomberna utanför Sari club, nattklubben där "alla" var. Johannas väninnor hade försökt få med sig henne ut, men orkade inte hela vägen. Johanna blev kvar i den explosionsartade branden.
    - Jag tror inte att Johanna har klarat sig, sa kamraten Mia i telefon från sjukhuset samma natt.

    Då hade Marie fått tag på en ambassadtjänsteman som åkte mellan olika vårdinrättningar för att leta efter svenskar. När Marie ringde var tjänstemannen hos Mia och Anna, Johannas reskamrater.
    - Men det där "och" - "och Johanna" - kom aldrig, minns Marie med fasa i rösten.

    Vid det beskedet gick Lars för att hämta Helena hos en kamrat.
    - På vägen ramlade jag ihop. När jag mötte Helena såg hon på mig - och visste.

    Två veckors fullständigt kaos följde, alltjämt levde hoppet.
    - Jag vet inte hur fasen vi gjorde för att klara oss. Dessutom jagade kvällspressen oss. Vi hoppade högt varje gång telefonen ringde, berättar Lars.

    Marie fick lämna DNA-prov inför identifieringen av Johanna, som tog två veckor. Så kom den där dagen då två poliser och en präst ringde på.
    - Jag och mamma var i mitt rum. Just innan de kom visste jag bara, att de skulle ringa på dörren. På ett sätt var det skönt att få det bekräftat, säger Helena.

    För henne vändes hela tillvaron upp och ned när hon förlorade sin storasyster och bästa vän.
    - Jag och Johanna har stort stöd i varandra. Eller hade. När jag var vid graven sist kom jag på att jag är äldre nu än vad hon blev. Det känns konstigt.

    2002 var Helena på väg till London för att jobba, precis som Johanna gjort några år tidigare.
    - Johanna hade mejlat namn och fler tips till mig från Bali på fredagskvällen.

    Efter Johannas död kändes London som fel plats.
    - London var liksom Johannas, instämmer de alla tre.

    Efter bombdåden i London i somras var de med om att hålla tysta minuter. Samma sak efter New York, Madrid och förstås tsunamin.
    - Helt rätt, tycker jag, säger Marie medan Lars fullföljer tankegången:
    - Men varför ingen tyst minut för Bali? I New York dog en svensk, på Bali sex. Varför talar ingen om Bali?

    - Johanna och de andra var ett slags krigsoffer i det världskrig som terrorismen utgör idag. Och genom deras död är Sverige med i det kriget, understryker Marie och konstaterar att hon, Lars och Helena är mitt i denna verklighet.
    - Vi är ju direkt drabbade av terrorism.
    - Folk frågar sig om terrorismen kan komma till Sverige, men den har redan drabbat oss! Att sex svenskar dött är ett angrepp på Sverige, men det lyfts aldrig fram, fortsätter Lars.

    Ovanför skänken i finrummet hänger bilder av de sex svenska ungdomarna i en vacker ram. Familjerna har alltjämt kontakt sedan den där gången då de bad UD att ordna ett möte för dem, tillsammans med Anna Lindh, senare samma höst. Ulrika Gustafssons föräldrar i Skellefteå, som också drabbades, har paret Bergander blivit bästa vänner med, liksom de kvarlämnade systrarna har funnit varandra.
    - Vi kan både skratta och gråta ihop och förstår hur vi mår.

    I år väntar ännu en jul utomlands tillsammans med dem.
    - Johanna älskade julen. Hon skulle ha återvänt hem den 23 december, så viktig var julen för henne. Nu vill vi inte fira jul.

    Till Bali har familjen ännu inte åkt. Någon resa eller minnesstund arrangerad av staten har det aldrig varit tal om. Indonesiska staten bjöd däremot in till en ceremoni på Bali alldeles efter dådet och skickade en krans till begravningen i Alingsås.
    - Från Sverige kom inget. Och någon krisgrupp har aldrig hört av sig. Vår räddning blev en präst. Hon fanns där för oss när vi föll, säger Marie som alltjämt är sjukskriven på deltid.

    - Men jag kan känna Johanna i mig, så som jag tror att man kan med sina barn. Hennes fingrar, kinder och hår, visar Marie över sin egen kropp.
    - Allt finns kvar i mig fast jag inte kramat henne på tre år.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.