Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Teodorescu: Varför räds media verkligheten?

Krönika

För några år sedan gick jag en sommarkurs där temat var journalistik och åsiktsbildning. Ett återkommande tema på kursen rörde journalistikens opartiskhet. Genom åren har jag funderat kring det som kallas för ”konsekvensneutralitet”. I sin läsvärda och aktuella bok ”Vad är en nyhet?” förklarar begreppets upphovsman, tillika journalisten Erik Fichtelius, att: ”Är nyheten sann och relevant, alltså viktig för publiken, så ska den publiceras oavsett om det är bra eller dåligt för en viss stat, politiker eller affärsverksamhet. Reportern ska inte ha som avsikt att uppnå en viss effekt eller politisk åtgärd med sin rapportering.”

Det finns anledning att kritisera svenska politiker för den svåra situation som Sverige har hamnat i, där Id-kontroller som underminerar den fria rörligheten i EU slutligen blivit en nödvändighet. Men det är inte bara politikernas fel. Media i allmänhet och en och annan ”opartisk” journalist, reporter och ansvarig utgivare i synnerhet, bör också medge att de högst aktivt valt att blunda för konsekvensneutraliteten. En del i god tro, andra av rädsla, ytterligare några av okunskap.

Som journalist, oavsett om du är samhällsreporter eller politisk redaktör, måste du sovra i den tillgängliga informationen. Det är i princip omöjligt att förmedla alla tänkbara perspektiv och nyanser i varje givet ögonblick. Därför måste man skära ner, strama upp, rangordna och prioritera. Hur en nyhet skildras beror på en sammanvägning av sådant som skribentens värderingar, egenintresse, förväntningar och kontext.

All kommunikation handlar om att övertyga mottagaren om att den bild som ges av verkligheten inte bara är sannolik, utan också sanningsenlig. Vilka argument som väljs beror på en rad faktorer som har det gemensamt att de syftar till att få mottagaren att uppfatta verkligheten på ett visst sätt. Varje journalists främsta utmaning är att beskriva det hon inte vet, det hon inte ens tänker att hon borde veta. Detta eftersom journalisten, i likhet med alla andra människor, enklast utgår från sitt eget perspektiv även om de flesta eftersträvar och sätter stor heder i att vara just opartiska. I en tid av massivt informationsflöde blir förmågan att på ett rationellt vis kategorisera, värdera och prioritera allt viktigare. Därför ska du som läsare alltid fråga dig vilken del av den historia du läser som utelämnats - och framför allt - varför. Journalister är också människor, att de liksom andra människor inom andra yrken har privata politiska uppfattningar, värderingar och erfarenheter som färgar deras världsbild, är varken farligt eller konstigt. Farligt blir det först när man låtsas att det förhåller sig på något annat sätt.

Under de gånga dagarna har jag fått mejl från människor som hävdat att svensk media avsiktligt ”mörkat” brotten i tyska Köln under nyårsnatten. ”Gammelmedia mörkar sanningen” hette det på sina håll. Faktum är att det är ovanligt att etnicitet alls anges vilket många medier nu gjort avsteg ifrån ifråga om händelserna i Köln. Att det är såhär beror på att de etablerade medierna har att förhålla sig till de pressetiska reglerna av vilka följer att etnicitet inte ska framhävas om det saknar betydelse. Samtidigt är bara förekomsten av en anklagelse om mörkning något som bör få oss som är verksamma inom ”gammelmedia” att fundera. För vad händer med ett samhälle där en sådan föreställning sätter sig som sanning, även om så bara hos en liten grupp? Vad händer med ”sanningen” när den omgärdas av rykten?

Att av rädsla för att anklagas för att ”fiska i grumligt vatten” avstå från känsliga publicistiska beslut, som skulle kunna inrymmas under ”konsekvensneutralitetens” paroll, är inte per se detsamma som att ta ansvar, inte ens att visa respekt. Det är tvärtom att blunda för brottsoffrens perspektiv, liksom att abdikera från tron om att alla människor kan behandlas lika oavsett klass eller etnicitet.

Av en läckt polisrapport skriven av ett högt uppsatt polisbefäl framgår att polisen tappade kontrollen över den urspårade situationen i Kölns centrum då ”Kvinnor, med eller utan sällskap, formligen löpte gatlopp genom massan av gravt berusade män”. Gråtande, panikslagna kvinnorna har vittnat om ”bråk, stölder, sexuella övergrepp”. Av rapporten framgår också att offren identifierat förövarna som män med arabiskt eller nordafrikanskt utseende. Under fredagen blev det också känt att 31 utländska medborgare, varav 18 asylsökanden, förhörts efter övergreppen.

Vad är journalistikens ansvar i tider av polarisering där ett parti som SD ständigt ökar i opinionen, där asylboenden bränns och spänningar mellan infödda och nyinflyttade riskerar att eskalera, i takt med att politikernas handlingsförlamning uppenbarar sig allt mer? Ska journalister vara strikt konsekvensneutrala eller ska de avstå från, eller i vart fall tillämpa en nästintill överdriven försiktighet när de förmedlar nyheter, som kan uppfattas som känsliga, eller som kan spä på negativa stämningar? Mot vem ska hänsyn primärt tas? Mot offren, det vill säga de utsatta kvinnorna? De kriminella männen, som kanske kommer från en grupp som mediedramaturgin utsett till offer? Eller kanske mot läsarnas förväntan av opartisk och icke-vinklad journalistik, oavsett vad det innebär i nästa steg?

Konsekvensneutraliteten bör överskugga alla andra hänsyn. För hur ska jag kunna övertyga dig som läsare om att min världsbild är sann om jag inte vågar ge dig alla redskap för att pröva den?

Läs också kulturkrönikan: Ulrika Knutson: Media kan varken mörka lögn eller sanning

Mest läst