"Husneger". "Blattefitta". "Överklasslyna". "Har du funderat på att botoxa dina tunna, jäkla rumänläppar?". "Sluta spela vit!". "SD-omhuldad". "Högerpopulist". "Rasist, nazist, fascist!". "Osäkra bössan när ni ser henne". "Kan någon dränka husblatten i närmsta sjö?"
Jag ska inte tråka ut er med fler exempel ur min mailkorg. Som opinionsbildande invandrad kvinna (med pärlhalsband) som värnar individens rättigheter och skyldigheter, som tidigt problematiserade målkonflikten mellan generös välfärd och stor migration, får man stå ut med en hel del näthat och hot. Ibland från anonyma avsändare, förvånansvärt ofta från människor som skriver ut såväl namn som kontaktuppgifter. Nästan alltid från kvinnor och män med planekonomiska reflexer, inte sällan från personer med utrikesbakgrund som ser mig som en rasförrädare, ibland från någon som anser att en sådansom jag aldrig kan bli svensk.
Men för min del har det, tack och lov, blivit allt mindre av detta med åren. 90 procent av alla mail som läsare skickar till mig är vänliga och uppmuntrande. Det går inte en dag utan att någon kommer fram på Ica, i spårvagnen, på bussen, hos doktorn, på operan. Alltid vänliga människor. Jag blir lika rörd varje gång. Tack!
Men om hatet och hoten från "mannen på gatan" (läs nätet) minskat så har tonläget i offentligheten hårdnat desto mer. Avgrunden mellan höger och vänster har fördjupats samtidigt som det går att skönja en allt starkare polarisering också inom respektive block. I dag kommer de otrevligaste påhoppen allt oftare från etablerade personer från såväl vänster- som högerhåll. Journalister, kulturpersonligheter och en och annan politiker som ser sin chans; inte att uttrycka en åsikt utan snarare att inta en position. För eller emot.
I torsdags skrev kolumnisten Cecilia Hagen en krönika i Expressen som hon valde att rubriksätta "Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?" (29/9). I krönikan varvar Hagen iakttagelser kring råttinvasionen på Östermalm med den häpnadsväckande frågeställningen: "Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?". Läs den meningen en gång till. Om en väl ansedd kolumnist, i en av Sveriges största tidningar,yttrar sig på detta vis om en meningsmotståndare, vad ska vi då förvänta oss av anonyma hatare på nätet?
Bakgrunden till kolumnen är ett blogginlägg författat av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg där följande konstateras: "Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Bedrövligt är t ex att skåda hur en moderat riksdagsman väljer att inte bara ropa med gatans parlament utan att därtill i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör i hemma, inte i Sveriges Riksdag, utan i rännstenens." (21/9). Efter massiv kritik ändrade Ramberg sitt inlägg till: "Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen.”
Man kan givetvis ha synpunkter på såväl vad Hanif Bali uttrycker som på vilket sätt han uttrycker det på. Men att använda formuleringen "bruna råttor" om en motdebattör, i detta fall en folkvald riksdagsman, är fullkomligt oacceptabelt. Varför inte argumentera mot hans ståndpunkter i sak, i stället för att klistra på honom kränkande epitet?
Många av de som viftar med luktsaltet så fort migrationsfrågan problematiseras verkar på allvar tro att situationen i dag är densamma som på 1930-talet. Som om alla som står bakom en reglerad migration (det vill säga alla partier i Sveriges riksdag) per definition skulle vara Hitleranhängare. De tror att de en dag ska kunna se sina barnbarn i ögonen och säga att de lärde av historien och befann sig på rätt sida denna gång.
Men man ska vara varsam med historiska analogier. De som flyr till Sverige från krig och förtryck i dag har gjort en lång resa, över hela den europeiska kontinenten, med Sverige som uttalat mål. Alternativet för de judar, från exempelvis Danmark, som tog sig över sundet till Sverige på 1940-talet hade varit koncentrationsläger. Så även om främlingsfientliga partier är på frammarsch på vår kontinent är det ohederligt att jämföra dagens Europa med gårdagens. Det betyder emellertid inte att vi inte ska ta dagens situation på största allvar, men skillnaderna är fortfarande större än likheterna.
Oavsett Cecilia Hagens och många andras bevekelsegrund när de å ena sidan förfasas över främlingsfientligheten och bristen på stringens, samtidigt som de å andra sidan gör sig skyldiga till exakt detsamma, är det på tiden att diskussionen om näthatet nyanseras så att det goda, lite finare hatet som drabbar oss som inte är tillräckligt vänster också kan inrymmas.
När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättade om sin vardag av trakasserier, hot och hat var vi många borgerliga opinionsbildare som utan minsta tvekan tog henne i försvar. Inte för att vi sympatiserade med hennes åsikter, men väl med hennes okränkbara rätt att hysa dem. Frågan är hur ofta motsatsen sker? Hur ofta ställer sig vänstern på barrikaderna för en meningsmotståndares rätt att slippa utsättas för hat och hot från vänstertroll?
