Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Teodorescu: Välfärdsstatens moraliska dilemma

Krönika: Rätten till fri rörlighet ska inte förväxlas med rätten till försörjning.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige är en oas i en värld där orättvisans och fattigdomens öken bor. Det väcker många moraliska ställningstaganden. Vad har vi som lever vid oasen för skyldigheter mot dem som inte dragit samma vinstlott i livets lyckohjul? Vem är vi skyldiga att sätta främst; de som har bott här i generationer, de som är i nöd i dag, eller de som kommer att behöva vår hjälp i morgon? 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När insikten om att resurserna är begränsade, också närmast oasen, drabbat oss händer det som är ofrånkomligt; individer och grupper ställs mot varandra. Det blir extra problematiskt i ett land med höga skatter, generös välfärd, som eftersträvar jämlikhet. När något är ändligt måste en prioritering ske. Urvalet kan göras olika, det kan exempelvis baseras på störst behov, vem som stått längst i kö eller vem som betalat in mest och längst till systemet. Ett val måste emellertid göras. Ett val som våra folkvalda måste bli bättre på att erkänna och hantera, såväl kortsiktigt som långsiktigt.

Vi är många som flytt till Sverige. Därtill är vi många som anser att det är viktigt med rörlighet och att det ultimata vore en värld där människor, som inte kan välja var de föds, i vart fall ska få välja var de ska leva. Just för att jag värnar rörligheten och människors rätt till frihet har jag länge varnat för de problem som också följer i migrationens spår - klarar vi inte av att hantera dem kommer världens attraktivare länder att bli allt mer slutna och möjligheterna för människor att skapa sig ett bättre liv någon annanstans bli allt färre. Samtidigt som utsatta människor kommer att se sig om efter alternativ så länge det finns krig, fattigdom, förtryck och misär.

Rätten till fri rörlighet ska dock inte förväxlas med rätten till försörjning. I Sverige har det ansetts cyniskt att ens diskutera om människor som lever gömda och som trotsar laga kraft vunna utvisningsbeslut ska ha rätt till vård och skola. Att över huvud taget resonera kring om den som aldrig arbetat i Sverige ska ges samma rättigheter och tillgång till den skattesubventionerade välfärden som den som arbetat här under ett helt liv har varit otänkbart, ja rentav moraliskt förkastligt. 

Det som var politiskt omöjligt för ett halvår sedan håller sakta på att bli politiskt nödvändigt. Det är absolut avgörande att Sverige, men också EU, utformar ett nytt system som varken innebär att människor som kommer till oss får överleva bäst de kan, eller att de ges komplett tillgång till välfärdsstatens fulla service från första dagen. Den senaste tidens diskussioner, bland annat om gräddfiler för nyanlända barn till eftertraktade friskolor (SVT 27/5), liksom nyheten om tonårspappan på Lidingö som tvingas flytta från ett kommunägt boende som i stället ska bereda plats för flyktingar (Mitti Lidingö 31/5), sticker med rätta i ögonen och riskerar att polarisera samhället ytterligare. Positiv särbehandling av en grupp betyder alltid negativ särbehandling av en annan, att det därutöver tillkommer en etnisk dimension gör saken sannerligen inte bättre. Vad det gör med människors skattemoral, liksom deras syn på "den andre" om uppfattningen om att vissa tillåts gå före kön sätter sig, kan vi bara spekulera om. 

För att samhällskontraktet inte ska upplösas helt måste politikerna skapa ett tredje alternativ som innebär att den som är ny i Sverige successivt får kvalificera sig till välfärdens utbud. Det kan exempelvis innebära att en nyanländ under en femårstid bara ges tillgång till akutvård och skola, att bidrag byts ut mot lån som ska återbetalas, och att man under denna tid slipper betala skatt upp till en viss nivå. Varianter på detta finns i invandringsländer som USA och Israel som lyckats betydligt bättre med integrationen än vad vi har gjort. 

Acceptansen för en generös migration sammanhänger med hur väl integrationen fungerar. I det inryms inte minst sådant som graden av självförsörjning, att ingen som kan arbeta ligger samhället och det gemensamma till last. Det är egentligen inte konstigare än att alla som betalar in en premie till ett försäkringsbolag utgår ifrån att alla som får betalt av bolaget också har fullgjort sin individuella inbetalning. Denna ordning är inte längre självklar i Sverige, därför måste systemet skyndsamt förändras för allas skull - för de som har bott här i generationer, de som är i nöd i dag, och för de som kommer att behöva vår hjälp i morgon.

Mest läst