Teodorescu: Ta ert demokratiska ansvar nu

Vi befinner oss i en situation där Alliansen håller på att splittras på grund av djup oenighet i frågan om förhållningssätt till SD.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I valrörelsen för tre år sedan krävde den dåvarande moderatledaren, tillika statsministern, Fredrik Reinfeldt besked från oppositionsledaren Stefan Löfven (S) i regeringsfrågan. Reinfeldt hävdade att väljarna hade rätt attinnan valetfå veta vad en röst på Löfven innebar i praktiken. Han fick, med rätta, medhåll från allianskollegorna. I dag vill Alliansen i möjligaste mån undvika att svara på de frågor som de en gång ställde till Stefan Löfven.

Utifrån ovanstående utkristalliseras en uråldrig princip, applicerbar inom politiken liksom i livet i övrigt: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Om det som motståndaren gör är förfärligt, är det lika illa när de som du sympatiserar med gör samma sak.

ANNONS

Med detta sagt,en livskraftig demokrati består av två parter - en som regerar och en som opponerar. I ett parlamentariskt system ska minoritetsregeringar, vilket Sverige historisk haft många av, anpassa sig efter riksdagens majoritet, annars ska de inte överleva. Att regering och opposition ingår en pakt för att diskvalificera valresultatet, likt man gjorde med DÖ,är demokratividrigt.

I ett folkvalt parlament är partierna skyldiga sina arbetsgivare, alltså oss väljare, att söka stöd för sin politik. Beroende på hur väljarna röstat kan det bli aktuellt att också tvingas söka stöd hos partier som man av olika anledningar önskar inte fanns representerade. Denna självklarhet har Socialdemokraterna alltid navigerat efter när de sökt stöd för att säkra den egna makten, också under det gamla kommunistpartiets inflytande.

Under innevarande mandatperiod har alla riksdagspartier haft kontakt med varandra, inte minst i riksdagens utskott. Såväl Alliansen som de rödgröna har därmed i praktiken, oavsett vad de vill ge sken av, varit beroende av hur det tredje blocket, Sverigedemokraterna, röstat. Detta är sant för regeringens genomröstade hinder för utländska arbetstagares möjlighet att arbeta i Sverige, liksom det är sant för Alliansens möjlighet att rikta misstroende mot statsråd och lägga fram tillkännagivanden.

Sedan SD kom in i riksdagen har svensk politik handlat om vem som starkast tar avstånd ifrån dem. En strategi som ger virtuella ryggdunkar på Twitter men som knappast kan betraktas som särskilt lyckosam då partiet nuriskeraratt inta positionen som riksdagens näst största. Det var ingen naturlag att det skulle bli så, tvärtom är det resultatet av de övriga partiernas fatala missbedömningar i de sakfrågor som SD adresserat som försatt oss i detta bekymmersamma läge.

ANNONS

Nu befinner vi oss i en situation där Alliansen håller på att splittras på grund av djup oenighet i frågan om förhållningssätt till SD. Häromdagen skrev Socialdemokraternas nye gruppledare Anders Ygeman på Twitter att: ”Vi måste sätta landets bästa framför olika partiintressen, blockpolitiken är skadlig för Sverige”. Av en ny undersökning från Ipsos framgår att fyra av tio väljare tror att en regering bestående av både allianspartier och de rödgröna skulle prestera bättre än sittande regering. Syftet är i mångt och mycket återigen, precis som med DÖ, att isolera SD somdåutan någon större ansträngningkröns till riksdagens enda egentliga opposition.

Men vad betyder Ygemans och väljarnas önskan i praktiken? Kan Stefan Löfven tänka sig att sitta i en regering med en borgerlig statsminister eller ska man anta att en blocköverskridande regering enbart är intressant om S innehar huvudrollen? En sådan regering kommer Moderaterna av självbevarelsedrift inte att sätta sig i. Om Alliansen inte kan regera med något slags stöd från SD återstår att allianssamarbetet, som uppstod i syfte att avsluta den socialdemokratiska hegemonin, upplöses och att C och L regerar med S och eventuellt MP. Om slitningarna varit stora i nuvarande regeringskonstellation kan man ju bara gissa hur övermäktiga de kommer att vara när forna allianspartier, som indirekt fällt delar av Löfvens nuvarande regering, ska göra upp.

ANNONS

Risken med en blocköverskridande regering är vidare att väljarna vaknar upp till en besvikelse när de inser hur handlingsförlamad en sådan regering kommer att bli. För hur många kan svara på vilken politik en sådan blocköverskridande regering egentligen skulle bedriva? Vilka ideologiska och sakpolitiska kompromisser som parterna skulle vara villiga att göra? På sin blogg reder opinionsanalytikern Markus Uvell det hela och konstaterar att ”Många är positiva till blocköverskridande regeringar om det parti de själva röstar på får ökat inflytande, men inte annars.” (Uvellopinion 27/8).

I den allt mer vulgariserade debatten har frågan om regeringsmakten reducerats till ett påstått ställningstagande för eller emot SD. Om du är för en alliansregering och inser att en sådan enbart kan existera medstöd frånSDi någon formhar du uppfattats som naiv i bästa fall och främlingsfientlig i värsta. På så vis har S lyckats etableraensanning om att ett Sverige som inte styrs av dem per definition är ett Sverige styrt av fascister; antingen är ni med oss eller med de främlingsfientliga. Uppställt enligt denna modell är valet enkelt för de flesta av oss.

Men om man nyanserar det hela träder en annan bild fram. Ledarsidan har sedantvå år tillbakaförordat att partierna ska ta sitt demokratiska uppdrag på allvar, alltså lämna DÖ i praktiken, och samtala med alla folkvalda partier. Precis som den förra integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) nyligen konstaterade anser vi att varje sakförslag ska utvärderas utifrån sitt eget värde, inte utifrån avsändare(Tidningen NU 17/8).

ANNONS

Det betyder inte att Alliansen ska bjuda in SD att sitta i en borgerlig regering. Däremot betyder det att man ska hitta kompromisser i frågor där man har samstämmiga uppfattningar. I frågor där samsyn inte råder kan man i stället kompromissa med S. Så länge man inte bryter mot sina grundläggande principer, på det sätt som MP gjort i regeringsställning med S, finns nämligen föga att frukta.

Det senaste halvåret har mycket fokus riktats på Moderaternas interna problem. Men de som verkligen borde ställas till svars är Liberalerna och Centern som ständigt kritiserar regeringen samtidigt som de vägrar lägga fram en gemensam alliansbudget med, vad man får anta utifrån deras perspektiv, bättre innehåll. Anledningen sägs vara att man vill undvika kaos. Men att som opposition vilja ha makt är inte detsamma som en längtan efter att skapa kaos, att få igenom sin budget och därmed den politik man sökt väljarnas förtroende för är inte ett nederlag. Det är demokrati och något värt att värna.

ANNONS