Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Alice_Teodorescu_WEBBKRONIKA_1766003_1024 x 683 standard_1885627_1810345_1024 x 683 standard_1930855

Teodorescu: Om detta må vi berätta

Krönika

Nästan alla elever som Förintelseöverlevande Jovan Rajs och hans hustru Dina träffar ställer samma fråga: "Har du träffat Hitler?". Min främsta fråga, efter att ha sett den fantastiska uppsättningen med samma titel på TeaterStudio Lederman i Stockholm, är hur man alls överlever det man överlevt.

Enligt Jovan, som förlorade nästan hela sin familj under Förintelsen och som barn genomlevde slavarbete, helvetet i ghetton liksom koncentrationslägret Bergen-Belsen, har människan ett val: Gå under eller kämpa. Han rekommenderar alla han möter att göra det senare. För vad hade hans avrättade familj sagt om han hade givit upp, om han hade låtit Hitler vinna? Hela livet har varit en kamp, men den pensionerade professorn i rättsmedicin har varje dag gjort ett val - inte att bara överleva utan att också våga leva. Sedan många år besöker Jovan och hans hustru, numera pensionerad arkitekt, skolor runt om i landet. De betraktar sin gärning som ett komplement till den ordinarie historieundervisningen. Båda har därutöver författat böcker om sina respektive erfarenheter av kriget och sedan sju år tillbaka medverkar de i föreställningen "Har du träffat Hitler", regisserad av Jurij Lederman, runt om i Sverige och i Tyskland.

Jag träffar Jovan och Dina för en intervju efter den emotionellt rörande föreställningen som varvar minnen vävda till ovärderliga berättelser, med sånger på serbokroatiska, ungerska, tyska, polska, jiddisch och hebreiska. De berättar om en vändpunkt tio år efter kriget. Jovans moster, som överlevt kriget tack vare att hon var gift med en serbisk man, hade tvingat den mycket nedstämde Jovan som brottades med självmordstankar att delta i ett kollo för judiska ungdomar med erfarenheter från kriget. På detta kollo, där paret Rajs träffades för första gången, fattade de närvarande ungdomarna ett livsavgörande beslut: Vi ska inte sitta bakom taggtråd mer, vi ska leva som vanliga människor, vi ska bryta oss ur ensamheten och leva ett vanligt liv, bara vi kan bryta oss ur det psykiska koncentrationslägret.

I tider när var och varannan betraktar sig själv som offer är det intressant att träffa två människor, som skulle kunna betraktas som offer i ordets rätta bemärkelse, men som ändå vägrar att ge upp eller att identifiera sig själva som offer. Två människor som trots de fruktansvärda grymheter de bevittnat burit sina trauman med värdighet.

Jovan och Dina kom till Sverige från Belgrad år 1968, han i september, hon fyra månader senare. Den svenska arbetsmarknaden skrek efter arbetskraft varför Jovan kunde börja arbeta som läkare direkt vid ankomsten till Linköping. Men det var inte enkelt då heller, även om det sannolikt var betydligt enklare än vad det är i dag för den som saknar språkkunskaper och som ska lära sig ett nytt lands seder och bruk på en alltmer krävande arbetsmarknad. För Jovan och hustrun var det viktigt att vara duktiga, att jobba hårt och visa att de dög. Jovan tjänade under de första sex månaderna mindre än sina kollegor, 940 kronor netto i månaden, i egenskap av provtjänstgörande läkare. Varje krona och öre vändes på. Men att se sig själva som offer var inte att tänka på.

Många som invandrat till Sverige av olika skäl har gjort samma resa som paret Rajs - från utanför till innanför. Den är inte unik även om den sällan berättas i denna tappning. Den som lyckas i Sverige upphör att fascinera; den exotiska invandraren är bara intressant när den bekräftar föreställningen om det olycksaliga offret. Inget är exotiskt med någon som är eller har blivit precis som vem som helst. Därför försvinner dessa berättelser i bruset av alla de populära strukturanalyserna. Det moderiktiga är att bara se till omständigheter och strukturer, sällan till människors egna aktiva val och strävanden.

Men det är inte bara exotiseringen av det invandrade "offret" som är destruktiv. Också historielösheten, som allt oftare framskymtar när paralleller mellan Förintelsens och dagens flyktingsituation görs, är allvarlig. Att jämföra EU:s upprätthållande av sin yttre gräns med nazisternas Auschwitz är ett oförlåtligt hån mot alla de offer som likt paret Rajs kämpat varje dag i resten av sina liv med att bära de trauman som Förintelsen åsamkade dem.

---

Föreställningen kan abonneras hos TeaterStudio Lederman eller beställas som uppsökande genom Sensus Stockholm-Gotland. Läs mer på www.hardutraffathitler.se

Mest läst