Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Alice_Teodorescu_WEBBKRONIKA_1766003_1024 x 683 standard_1885627_1810345_1024 x 683 standard_1930855

Teodorescu: Hur modiga vågar vi vara egentligen?

Krönika

I H. C. Andersens sagoklassiker Kejsarens nya kläder står två skräddare, en kejsare och ett barn i centrum. Och så den tysta massan som omger dem. De två skräddarna, som har fått det ärofyllda uppdraget att sy kejsarens nya kläder, säger sig använda ett magiskt tyg som mindre begåvade personer inte kan se. Det alla ser, men ingen förutom en liten pojke vågar påtala, är att kejsaren är naken, att skräddarna i själva verket inte använt något tyg alls.

Människor har i alla tider velat anpassa sig till gruppen, även när de varit smärtsamt medvetna om att den har fel. Det förklarar alltifrån mobbing i skolan till regelrätta brott mot mänskligheten i krig. Att som det lilla barnet påpeka det uppenbara, i ett sammanhang när alla går åt samma håll, är alltid förenat med en risk - en risk att hånas, frysas ut, ja till och med dödas. Eftersom vi är flockdjur, i behov av andra människors närhet och acceptans, gör vi ständiga avvägningar i mötet med andra. Avvägningar som i grunden handlar om hur sanna vi vågar vara mot våra egna ideal och uppfattningar om rätt och fel.

Och kanske är det så att vi aldrig har varit så känsliga för andra människors åsikter och omdömen om oss som nu, i de sociala mediernas tidevarv. En tumme upp på Facebook från "rätt" person, en delning på Twitter från "fel" person - eller ingen reaktion alls. Eftersom människan är incitamentsstyrd, liksom indirekt för sin överlevnad i behov av att inte stötas ut ur gruppen, kan konsekvenserna bli långtgående. Inte minst inom politiken och journalistiken.

För drygt en månad sedan kunde Novus i en mätning visa att 94 procent av svenska folket anser att journalistiken är viktig för samhället. Förtroendet för tv, radio och dagstidningar var i mätningen i genomsnitt 65 procent. Så långt så gott. Det oroväckande är emellertid att hela 60 procent uppgav att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället som journalisterna föredrar. Det är raka motsatsen till den konsekvensneutralitet som borde genomsyra bilden av journalistiken.

Hur ett problem eller samhällsfenomen porträtteras och vilka frågor och följdfrågor som ställs kommer inte bara påverka uppfattningen av verkligheten, utan också vilka politiska åtgärder som kommer efterfrågas och besvaras. Ingen journalist är neutral, däremot måste journalistiken alltid sträva efter att vara det. I praktiken innebär det att fakta är viktigare än känslor, oavsett om det gör ont i magen att verkligheten förhåller sig på det ena eller andra viset.

Av de hundratals läsarmail jag får varje vecka, ibland dagligen, framgår en allt större klyfta mellan "mediebilden" och den självupplevda verkligheten. Denna utveckling är farlig och ska inte raljeras över. All kritik av media är inte obefogad, oavsett vem som yttrar den. Tvärtom fanns nyligen en tid i vilken en viss skepticism gentemot medierna ansågs nykter, vilket Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist skrivit föredömligt om (23/3). Att inte inse detta förhållande, och i stället "brunstämpla" all kritik, kommer enbart resultera i större förtroendetapp och flykt till så kallade alternativmedia där pressetik knappast är något honnörsord.

Dagens Nyheters tendentiösa reportage om SD på Östermalm, där Björn af Kleen försöker driva tesen att SD fått den anrika Stockholmsstadsdelen att "skifta färg" från blått till brunt fångar fenomenet väl. Bortsett från att af Kleen är mer intresserad av sin tes än av verkligheten, i vilken Östermalm är SD:s svagaste fäste i Stockholm med procentuellt färre SD-väljare än Södermalm, bör man fråga sig om personerna som intervjuas och förlöjligas, däribland f.d. moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, hade vågat diskutera medias hälsotillstånd om de suttit kvar vid makten? Alla de moderater som idoliserade Fredrik "världens bäste statsminister" Reinfeldt under åtta år, hur kan de acceptera Moderaternas omläggning i migrationsfrågan? Delade de inte hans uppfattning då, och vad tycker de egentligen i dag, tycker de alls något överhuvudtaget? Måste man gå i pension för att sluta snegla ängsligt på grannen innan man vågar formulera en uppfattning i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet? Och vad är det vi är så hiskeligt rädda för egentligen?

I kategorin oroväckande återfinns också den promemoria som den statliga medieutredaren Anette Novak lämnat till Kulturdepartementet (KU 2015:01) av vilken det framgår att "Inför en ny tillståndsperiod bör det övervägas om det bör tydliggöras att demokratibestämmelsen är överordnad kravet på opartiskhet i sändningstillståndet". Som om neutralitetskravet inte vore bärande för förtroendet för ett redan ifrågasatt public service.

Minskat förtroende och ökad misstänksamhet - mot varandra, mot medierna, mot institutionerna och makten - är bland det värsta som kan drabba ett samhälle. Att Sverige blivit ett land dit människor velat fly beror bland annat på det stora förtroendet som genomsyrat konstruktionen. Förtroende förtjänas, tar lång tid att bygga och kort tid att rasera. Vi har alla ett ansvar - medier, politiker liksom varje person som under en av påskens alla familjära tillställningar ställs inför ett val: vem vill jag vara den tysta massan som ser men som tiger, eller det modiga barnet som vågar gå sin egen väg?

Mest läst