Teodorescu: Den nya segregationen är här

Eftersom det råder en nästan fanatisk ovilja att angripa samhällsproblem när de är i sin linda står vi nu med monumentala utmaningar, som det heter på politiska.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

”Jag blev arg, rädd, helt tom. När han drog fram kniven kändes det som om tiden stannade.” 14-årige Lukas Axelsson är en av de barn och unga som rånats av ett maskerat killgäng i Nacka den senaste tiden. Rånarna tog Lukas bankkort, SL-kort och en femtiolapp. Pengar som skulle ha gått till en hamburgare på fotbollsklubbens avslutning.

Den 8 december skedde totalt fem rån eller rånförsök kring samma plats. Offren var mellan 12 och 15 år och de blev bestulna på mobiltelefoner, jackor och kontanter (Expressen 23/1). Enligt Polisen rör det sig, i åtminstone dessa fall, om gärningsmän i åldrarna 14-18 år med afrikanskt ursprung.

ANNONS

Den 15 januari runt 15.30-tiden knivhotades en åttaåring bara hundra meter från sin skola. ”Vi har pratat om hur han ska göra om han hamnar i en sådan situation. Att han ska vara lugn och ge ifrån sig det de vill ha. Men det är ju sjukt att man ens ska behöva ha sådana diskussioner med sitt barn”, berättar pojkens pappa (SVT 17/1).

”Sjukt” är en underdrift; att föräldrar i Sverige år 2018 ska behöva prata med sina barn om hur de ska agera om någon knivrånar dem på väg hem från skolan är skandalöst och något som alla politiker som suttit vid makten de senaste decennierna bär ett ansvar för.

Några dagar senare, fortfarande i Nacka, sparkas en 14-årig pojke i ansiktet varefter han blir bestulen på mobil, jacka, collegetröja, t-shirt och mössa. Pojkens pappa berättar att sonen ”är väldigt dämpad och ska få samtalsterapi. Vi har övervägt om vi ska flytta. Det känns inte tryggt här” (Expressen 23/1).

I Facebookgrupper berättar föräldrar hur skolorna i Nacka uppmanar eleverna att inte gå hem ensamma när det är mörkt ute varför en del föräldrar har börjat hämta sina barn efter skolan. Därmed har människor redan börjat kringskära och anpassa livet efter de kriminella.

ANNONS

Den senaste tidens incidenter illustrerar att våld och oroligheter inte längre enbart förekommer i utsatta förorter. Tvärtom brer otryggheten ut sig i medelklassens områden. Det är den enskilt största förändringen i Sverige på mycket lång tid. Det kommer att märkas i valet i september.

I den politiska debatten har begreppet segregation länge varit synonymt med utrikes föddas isolering i vissa stadsdelar eller förorter. Men segregationen sker, och kommer i allt högre utsträckning att ske, från två håll då också de som har möjlighet, oavsett etnicitet, kommer att söka sig till områden som upplevs som tryggare. När det kommer till kritan är ytterst få beredda att offra sin eller sina barns trygghet och framtid i syfte att inte bidra till samhällets uppdelning.

Att segregera sig har paradoxalt nog därmed blivit en metod för att lösa de problem som bristen på integration givit upphov till. Vill man komma åt det alltmer splittrade samhället bör man alltså gå till botten med det utanförskap som vuxit fram. Ett utanförskap som är ett resultat av att det saknats en långsiktigt hållbar migrationspolitik som tagit hänsyn till Sveriges förmåga att absorbera en stor mängd människor på relativt kort tid.

Mot denna bakgrund - med dessa hjärtskärande berättelser liksom med de rubriker som man möts av en helt vanlig januarimorgon när man slår på mobilen: ”Man stucken i halsen utanför nattklubb”, ”Kvinna utsatt för våldtäktsförsök - en gripen”, ”Explosion i lägenhet i Biskopsgården - familj omhändertagen” (SVT 21/1), eller Nationella trygghetsundersökningen som visar att 30 procent av Sveriges kvinnor uppger att de känner sig mycket/ganska otrygga eller så otrygga att de avstår från att gå ut på kvällen - i åtanke framstår det som stötande att vice statsminister Isabella Lövin (MP) tar varje tillfälle i akt att dividera om det pågår en svartmålning av ”verklighetsbilden” eller ej.

ANNONS

Lövins relativiserande av en avskyvärd samhällsutveckling är ett hån mot alla de människor, gamla som unga, som dagligen faller offer för decennier av politiska misslyckanden. Det finns ingen ekonomisk högkonjunktur eller några startups i Stockholm som hjälper det barn, den kvinna eller den åldring som inte längre vågar gå ut ensam i sitt eget bostadsområde.

Och eftersom det råder en nästan fanatisk ovilja att angripa samhällsproblem när de är i sin linda står vi nu med monumentala utmaningar, som det heter på politiska. Samhällsproblem som paradoxalt nog skapar den segregation som politikerna trott sig kunna undvika bara genom att titta åt ett annat håll. I verkligheten förhåller det sig precis tvärtom.

Nu behövs hårdare tag mot kriminaliteten; nolltolerans mot all form av brottslighet, fler poliser, jourdomstolar, hårdare straff, straffutmätning som spänner över hela straffskalan, slopad straffrabatt, fotbojor och sannolikt sänkt straffmyndighetsålder rent utav.

Men i längden kommer det inte att räcka med att enbart strama upp och anpassa det polisiära och juridiska systemet efter en ny, alltmer brutal verklighet. Också det uppluckrade normsystemet behöver vattentätas efter decennier av erosion. Där har vi alla ett ansvar.

”Hänsynslösheten har blivit större, så att man tar mindre hänsyn till om tredje man kommer till skada”, påpekar Linda H Staaf vid Polisens nationella operativa avdelning med hänvisning till de 320 skjutningar som ägde rum i Sverige i fjol (Svt 19/1). Just hänsynslösheten, men också bristen på empati, går igen på område efter område, oavsett om det handlar om gruppvåldtäkter, knivrån eller simpelt härjande på gator och torg.

ANNONS

Den gränslöshet och avsaknad av normer som genomsyrar de senaste årens utveckling härrör från de goda värderingarnas reträtt. Allt mer fjärran ter sig religionen, vänsteridealismen och den borgerliga ”göra rätt för sig”-moralen som referensram. Vad återstår då som rättesnöre?

Ytterst lite, uppenbarligen. Därmed blir det än viktigare att staten inte retirerar från sin främsta uppgift: att säkerställa medborgarnas säkerhet och frihet. Därför är kampen mot de som hotar andras rätt till liv grundläggande. Det är en kamp bortom höger eller vänster. En kamp som de kriminella aldrig ska få vinna.

ANNONS