Den politiskt drivna frigruppen Tamauer sätter under sommaren upp utomhusföreställningen Kurt kokar skallen, baserad på Erlend Loes berättelser om truckföraren Kurt på Gunnars kaj. De som mest kommer att uppskatta den är människor som skrattar högt när en vuxen säger att leverpastej smakar bajs, eller när det sprutar kiss tre meter upp i luften. Alltså: barn.
Dramat börjar när Kurt hittar en grupp flyktingar bosatta i en av företagets containrar. Hans fördomar om att invandrare kommer till Sverige för att ta svenskarnas jobb och hustrur, infrias åtminstone i hans huvud när frun Anne-Lise blir bundis med flyktingen Rashid, som även får ta över som truckförare när Kurt förlorar arbetet efter att ha ljugit för chefen.
Men som man kan förvänta sig, lär han sig snart en läxa, och han och Rashid ”kokar skallarna” tillsammans.
Angående uttrycket finns flera rimliga tolkningar. Man har inte tänkt färdigt, tanken är så att säga inte färdiglagad – likt en rå potatis behöver den kokas för att bli smältbar. Eller så är det som med en tandborste som rest mellan flera munnar. En rejäl kokning krävs för att bacillerna, de hemska fördomarna, ska försvinna.
På premiären som äger rum i värmeböljan i helgen går det att föreställa sig en tredje förklaring, för visst bör hjässan på Sergej ”Kurt” Merkusjev ha kokat något under truckhjälmen, liksom publikens huvuden gjorde. Ett råd är att hålla hårt i det programblad i hårdpapp som delas ut innan föreställningen; förutom att ge en god översikt över de medverkande, fungerar det alldeles ypperligt som solskärm.
Kurt kokar skallen är en pedagogisk och mysig familjepjäs som lider av vissa inneboende problem. Om barnen kan förstå ironin i att pjäsens flyktingar efter att ha fått asylavslag i Sverige kan välja fritt vilket annat land de ska åka till, som om det rörde sig om charterturism i krisernas Europa, är till exempel högst osäkert.
