Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Teater Tamauer | Pigan – en feministisk musikal

I Pigan visar Teater Tamauer med kropp och text att städning handlar om mer än skit i hörnen.

Teater

Teater

Teater Tamauer

Pigan – en feministisk musikal

Ursprungstext: Hanna Petersson

Manus och regi: Anders Friberg

På scen: Helena Gezelius, Jan Ericson, Maja Gödicke och Sara Klingvall

Spelas t o m 26/10

Pig-debatten tystnade när RUT vann. Utan­för rampljuset fortsätter de lågavlönade kvinnorna städningen. Skillnaden är loggan på kläderna och att de via skatten i dag subventionerar dem de städar åt. Stämpeln skitjobb finns kvar, men städning är ett ofrånkomligt och viktigt arbete – se hur sjukhusinfektioner grasserar som följd av nedskuren renhållning och hygien. Det finns naturligtvis stolthet i yrkeskåren.

I skärningspunkten mellan lågstatusprofilen och yrkesskickligheten ställer sig serietecknaren Hanna Petersson frankt. Hon har personliga erfarenheter av jobbet och levererar nu grundmaterialet till Teater Tamauers Pigan – en feministisk musikal.

Rollen som fräck sanningssägare i samhället axlas i dag av serierna och Teater Tamauer tar intryck. Häromåret gjorde gruppen succé med Whatever love means, efter Liv Stömquists serier. Riktigt samma nivå når inte Pigan, men Anders Fribergs uppsättning är på samma sätt belärande, avslöjande och nytänkande i formen. Scenografi och kostymer är inspirerade av seriernas formspråk. Svängbara väggar trollar fram nya miljöer för berättelsen om en ung kvinnas väg i städbranschen. Rollen vandrar sömlöst mellan aktörerna Sara Klingvall, Helena Gezelius och Jan Ericson, som också glider i och ur det övriga figurgalleriet av kollegor, chefer och kunder. Snabbt tecknar de personer och situationer, gärna med komisk snärt.

Maja Gödicke drar in sin musik på städvagnen, ett distanserande grepp med texter som vidgar referensrymden. Allt är inte skit i hörnen. Även det finstämda får plats, Helena Gezelius bjuder på den sköraste sången. Stine Marcinkowskis koreografi är ett viktigt raster som håller ihop scenerna. Den är inte bara showsteg till sångerna utan bidrar till ett helhetsuttryck för kropp och text. Som text och bild i serierutan. Särskilt förtjust blir jag i förhöjningen av koncentrerat moppande.

Någonstans i mitten undrar jag vart föreställningen ska ta vägen. Scen läggs till scen, vi ser och förstår. Skrattar ibland. Men min övergripande känsla är ändå upprymdhet inför ung teater som vågar använda sin form för att påstå något.

Mest läst