I rött, som i hjärtats innersta kammare, klär scenografen Heidi Saikkonen aktörer och spelrum för Teater Tamauers uppsättning Utan personligt ansvar. Kärlek! signalerar rummet. Men här får inte känslan flöda fritt. Golvet är ett rutmönster i vitt och gråa toner – bara i hörnen fälls det röda in – som en spelplan. Det finns nämligen regler att lyda. Vem leder leken när den är så kär?
Och vad gör kärleken med oss i all sin berusning, blindhet, brutala begränsning och bultande begär? Att frågorna engagerar visar det kolossala genomslaget för Lena Anderssons romaner om den kärlekstörstande Ester Nilsson och hennes förhållanden till lagom intresserade män. Egenmäktigt förfarande (2013) dramatiserades och spelades på Upsala stadsteater i höstas. Den fristående fortsättningen Utan personlig ansvar (2014) är Teater Tamauer först med att sätta på scen.
Teatrarnas iver att göra scenversioner av böcker istället för att spela originaldramatik kan diskuteras länge. Det vanligaste försvaret är att boken är en bra berättelse. Men för att det ska bli mer än en – blekare – kopia måste något läggas till. En läsart som klarar sig självständigt på scenen. Så är det, tack och lov hos Tamauer. Anders Friberg och Sara Klingvall, som har skrivit manus, rensar ur Anderssons text fram ett sakligt resonemangsdrama som tål att vridas på i ett par timmar. Det är egentligen förbluffande, på teatern hade jag väl snarast väntat mig en betoning av förälskelsens känslor med möjligheter till svallande utspel. Men på Hagateatern hör vi resonemangen.
Receptet heter distans, stilisering och precision med tre skådespelare i korta scener och ett sömlöst, dynamiskt flöde. Heidi Saikkonens snillrika scenografi ger den tydliga ram som behövs. Inom den kan Anders Fribergs regi leka vidare i banor som han prövade i uppsättningen Whatever love means (2011).
Jan Ericson, Sara Klingvall och Amelie Thorén går smidigt i och ur alla roller, utan begränsningar i antal eller kön. Det händer att alla samtidigt är Ester. Men först stegar de upp spelplanen och ger publiken utgångssituationen. Lilla Hagateatern är omstuvad, publiken sitter på tre sidor runt rutmönstret och kärleksaffären som ska dissekeras. Spelet växer även vidare runt omkring oss. Tre stora röda lampor och Åsa Holtz ljusdesign skapar kommunicerande ytor. Och kanske fyndigast av allt; ett valv i teaterhusets yttervägg blir säng för älskogsmöten.
Huvudpersonen Ester markeras med röda glasögon. Alla tre skådespelarna förfogar över ett par och handskas lika elegant med bågarna som med rollbytena i sig. Den tillbedda mannen, Olof Sten, har i snusdosan ett lätt antytt attribut.
Tre röda pallar på hjul skjuts emellanåt fram över rutmattan, en bild av hur tiden går, ibland med möda. Med röda vinglas trollas myskvällar fram. Mobilernas ständiga samtal förs med en röd hörlur i örat, den lilla rekvisitan används smart. Ensemblens fysiska rörlighet är viktig för dynamiken. Roliga scenerier balanserar de intellektuella resonemangen och Anna Gustafsson stödjer stämningar med lågmälda musikinslag.
Texten ligger tätt intill förlagan, Friberg och Klingvall har plockat bort och stuvat om med en säkerhet som skalar fram det obönhörliga nederlaget i Esters mission. Hon hör det hon vill höra, och bygger resonemang som tillrättalägger resten. En dag ska Olof välja henne. Vi ser att det är henne det handlar om, fast hon själv tror att allt är en fråga om att han ska våga välja.
Replikerna bollas effektivt och lätt mellan Amelie Thorén, Jan Ericson och Sara Klingvall som en intellektuell demonstration av detta relationsdrama. Aldrig något överspel, bara en lyhörd samklang med Lena Anderssons grundton. Amelie Thoréns innerliga blick, Sara Klingvalls intensitet och Jan Ericsons smarta undanmanövrer hör till det subtila registret.
Just genom sakligheten lyfts humorn och det ibland absurda fram. Vi skrattar gärna. När tillfälle ges sätter aktörerna pricksäkert poängen. Jan Ericson njuter, mer än en gång.
En kvalitet som Fribergs scenversion förhöjer är väninnekören. Här hörs den verkligen, ibland i korus. Det finns en kvinnlig gemenskap som Ester ingår i, men vi ser hur svårt vännerna har att nå fram till den av kärlek förblindade. Utläggningen om kärleken som ekonomi får ett förklarande ljus, aktörerna konkretiserar kontobalanserna.
I Lena Anderssons bok är det erotiken som driver Ester. En fysisk längtan. På Hagateatern blottas ingen naken hud, här finns knappt ett famntag. Det är hjärnan som arbetar, och till sist får övertaget medan ljuset dalar. Roligt. Tydligt. Tänkvärt.
