Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Teater Smuts | Do it like a dude

    Teater Smuts tittar i sin nya pjäs närmare på manlighetens olika yttringar. En både öm och uppfostrande undersökning, skriver Mikaela Blomqvist.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Pjäs

    Pjäs

    Teater Smuts

    Do it like a dude

    T o m 10 november

    Där den traditionella kvinnligheten – med allt vad det innebär av smink, hårborttagning, höga skor, ett hämmat kroppsspråk och ett hämmat sätt – alltid framstår som konstruerad kan det för ett otränat öga te sig som att manligheten däremot bara är. Men det är just att undersöka och avslöja denna självklara manlighet som socialt konstruerad som Teater Smuts vill göra i sin pjäs Do it like a dude.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Pjäsen är en odyssé i den samtida manlighetens olika yttringar, fördelad i korta humoristiska tablåer. När pjäsens fem ”män” äntrar scenen samtidigt uppstår en kakafoni av manliga klichéer: någon pratar om hur man gör chili con carne (inga bönor, inga tomater, ingen färs), en annan om fotbollsgemenskapen, ytterligare en konstaterar att man måste bevaka (näpp, inte bejaka) sin kvinnliga sida, att hammarhajen är det manligaste av djur, att statsfeminismen har tagit över Sverige och att det är könsdiskriminering att kräva att män skall sitta ner och kissa.

    Do it like a dude är träffsäker men fattas bara annat. Det är ju just detta dravel, från mer oskyldiga resonemang om den avslappnade vinkulturen i Frankrike till rena konspirationsteorier som vi möts av så gott som dagligen i skolan, på jobbet, på bussen eller på internet. Framställt på scen och genom teater Smuts skrattspegel blir dock vad som annars är en källa till irritation hejdlöst roligt.

    Men Teater Smuts menar allvar med sin undersökning och stannar inte vid det raljanta. Förutom manlig matlagning, manligt skryt, manligt ryggdunkande och den grillande machomannen möter vi här också manlig ensamhet och inbundenhet. Någon riktar sig till sin pappa, en annan till sin son, den grabbigaste av scenens ”män” läser en egenförfattad dikt om ensamhet och längtan efter närhet på grövsta göteborgska.

    Så tar sig alltså Teater Smuts an manligheten både ömt och uppfostrande. Men framförallt ställer de frågan om någon, och då både män och kvinnor inkluderade, verkligen kan vilja ha det såhär. Do it lika a dude manar till förändring. Tills den kommer sänder jag en stilla bön om att alla skrävliga män skall vara lite tystare.