Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Teater-Pippi har format barnteatern i över 70 år

Litteraturrecensioner Alla tidningar recenserade inte böckerna om Pippi Långstrump, men när teater-Pippi kom på gästspel blev det både förhandsreportage och recensioner. Lis Hellström Sveningson läser en bok om allt vad Astrid Lindgren betytt för barnteatern.

SAKPROSA

SAKPROSA

Martin Hellström

Pippi på scen. Astrid Lindgren och teatern

Makadam

Vem är Pippi Långstrump? Jamen, det vet väl hela världen! Flickan med röda flätor, fräknar, strumpor på svaj, stora skor, häst på verandan och apa på axeln. Och en kappsäck full med guldpengar.

Ja, så ser bilden av Pippi ut. Hon är en populär figur på maskerader och event. Pippikostymer finns att köpa för både barn och vuxna – om man inte vill skapa själv.

Läs även: Varifrån fick hon ”Far åt pipsvängen?”

I våras firade den urstarka tjejen sin 70-årsdag och mycket har skrivits och sagts om henne genom åren. Ändå lyfter litteraturvetaren Martin Hellström, verksam vid Linnéuniversitetet i Växjö, fram ett mindre utforskat fält i boken Pippi på scen. Astrid Lindgren och teatern. Där undersöker han vad Astrid Lindgren har betytt för barnteatern och, framför allt, vad den sceniska gestaltningen har betytt för att etablera karaktären Pippi.

Astrid Lindgren skrev flera pjäsversioner av Pippi Långstrump, men de spelas sällan. Detsamma gäller hennes övriga dramatik. Vad som numera ges på scen är framför allt Staffan Götestams dramatisering, frånsett institutionsteatrarna som gärna gör en egen.

Men hur ska Pippi gestaltas? Hur växte hon fram på scen? De frågorna är stommen i Hellströms studie. Han problematiserar dem och refererar synpunkter från andra barnkulturforskare och -kritiker. Pippiuppsättningar reduceras lätt till spektakel med hetsiga skrik där den yttre likheten med huvudfiguren är (den enda) poängen. Det är inte utan att hon känns kidnappad av de kommersiella krafterna.

Från början var Pippi Långstrump barnens pjäs. Och det var barn som spelade. Urpremiären för Lindgrens första version ägde rum 1946 på Medborgarhusets teater på Söder i Stockholm. Där höll Vår teater till, den barnteaterverksamhet som den legendariska Elsa Olenius startade och drev. Det blev plattformen för Astrid Lindgrens dramatik, som utvecklades i ett nära samarbete med Olenius.

Men Martin Hellström bottnar sin studie långt tidigare än så. Med vetenskaparens nit går han igenom kulturens ställning och vad Astrid Lindgren kunde ha mött av teater redan hemma i Vimmerby. Själv menade hon att det var ett torftigt utbud. Hellströms grävande i arkiven nyanserar bilden. Han noterar över tvåhundra föreställningar, gästspel och amatöruppsättningar. Och han hittar Astrid själv på scen.

När hon sätter sin Pippifigur i rampljuset är den första innehavaren av titelrollen Ethel Sjögren. Flickan var elva år vid urpremiären och kom att spela Pippi i olika uppsättningar till 1950. Hellström citerar vittnesmål om hur hon framstod i rollen, och de ger bilden av en mer ömsint och medveten flicka än den skräniga Pippi som dominerar idag.

Astrid Lindgren följde noga mottagandet hos barnpubliken och lät reaktionerna få avgörande inflytande för de nya pjäsversionerna. Hellström ser det som en utvecklingsprocess, och menar att Ethel Sjögrens gestaltning fick stor betydelse. I henne såg Lindgren sin Pippi.

Föreställningen gick på turné och blev en succé som födde aktiviteter med barnteater på många håll. Intressant är Hellströms påpekande att teaterversionen av Pippi ute i landet fick mera uppmärksamhet än själva romanen. Alla tidningar recenserade inte boken, men när teater-Pippi kom på gästspel blev det både förhandsreportage och recensioner, ofta båda i samma tidning. För etableringen av Pippi som figur hade scenversionen stor betydelse.

Barn och amatörer var först med Pippi på scen, men de professionella följde efter. Oscarsteatern gav 1948 en bearbetad version av Astrid Lindgren och sedan har det fortsatt.

Om det spelas Pippi Långstrump på roliga timmen (finns den ens kvar?) i skolorna idag, vet jag inte. Men efter Martin Hellströms gedigna studie – där fotnoterna ibland är lika långa och uttömmande som huvudtexten – blir jag nyfiken. Trots det vetenskapliga upplägget är texten lättillgänglig och välskriven. Ett tillskott i den intressanta skärningspunkten mellan bok och teater i barnkulturen.

Pjästexten, med kommentarer om hur versionerna skiljer sig åt, finns med i boken för den som vill borra i detaljer. Pippi har överlevt på scen, fast både film och teve har gjort succéer av henne. Nog vore det dags att få se vem hon är under den säljande masken.

Ämnet:

Alla vet vem Pippi Långström är, men Martin Hellström tar i sin bok ett nytt grepp och undersöker vad Astrid Lindgren har betytt för barnteatern och, framför allt, vad den sceniska gestaltningen har betytt för att etablera karaktären Pippi.

Skribenten:

Lis Hellström Sveningson är kritiker och medverkar regelbundet på GP-kulturen. Skrev senast om butohkonstnären Frauke (Caroline Lundblad).

Mest läst