Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Det noggrant utmejslade är uppsättningens främsta kvalitet, tycker Lis Hellström Sveningson.

Systrar – Tesoro III | Atalante

Systrar – Tesoro III är en syntes av Eva Ingemarssons undersökning om individ och gränser. Lis Hellström Sveningson fascineras av ett vackert och väl utmejslat arbete.

Dans

Dans

Systrar – Tesoro III | Atalante

Idé och koreografi: Eva Ingemarsson

Scenografi: Dan Tommi Hildén

Dansare: Siri Persson, Anna Westberg

Spelas t o m 14/10

Koreografi handlar mycket om relationer. Relationen mellan kroppar. Och kropparnas relation till rummet. Eva Ingemarsson är intresserad av det som finns inuti kropparna också. Personerna. I Systrar – Tesoro III får följdriktigt Siri Persson och Anna Westberg använda sina egna erfarenheter av systerskap. Det livsutrymmet undersöker Ingemarsson som avslutning på Tesoro-trilogin.

Del ett, Tesoro (2007), etablerade kuben som omgivande rymd för solojagets introspektion. I Defensa – Tesoro II (2009) prövade tre dansare individens försvar och gränser. Systrar – Tesoro III kan ses som en syntes av de tidigare. Kuben finns kvar, men reducerad till en ram kring bilden av systrarna. Från den öppnar Dan Tommie Hildén scenrummet i ett starkt centralperspektiv där vita väggar och golv delas in i symmetriska områden. Väggarna är filmdukar där Niklas Rydéns suggestiva bilder projiceras och spelar med i överklivningarna mellan individualitet och gemenskap.

Syskonskap är ofta de längsta relationer livet ger oss. Hur de än ser ut sätter de spår. Inledande röster ger minnesbilder; roliga, soliga lika väl som sårkantade. När dansarna tar plats på scen ligger de sked, men med luft emellan. Nära, men var och en.

Vi får följa relationens utveckling. Likhet, olikhet, närhet, avståndstagande. Stöttningar och utmaningar. Allt är kroppsnära, det utmätta perspektivet ger inte plats för yvigheter. Livsluft tillförs genom Niklas Rydéns filmer där flera systrar träder fram och försvinner. Släktens gång. Det är rysligt vackert gjort.

Det noggrant utmejslade är uppsättningens främsta kvalitet. Inte bara i Eva Ingemarssons koreografi utan i hela teamets täta arbete. Lars Åkerlunds musik omsluter dansen, som ett aldrig sviktande aggregat går den från manande surr till pådrivande kaskader. Karin Jattas kostymer är raffinerad enkelhet som rymmer stor komplikation. Viktor Wendins ljussättning spelar elegant med det svart-vita och bryter av med gyllene sken. Scenen där dansarna sakta vrider sig runt med utsträckta armar och ljuset dubblerar propellrar på golvet, är bara en där skuggorna utnyttjas suveränt.

Koreografin är starkt gestisk, Eva Ingemarsson filtrerar gester ur hela kroppens förråd och slipar dem till betydelsebärande rörelser. En blick eller lyft hand förändrar allt. Tempot är lågt, efterkännande utan att bli smetigt, men det händer att både energi och rörelse hamnar i stand by-läge.

Men vackra bilder, som när systrarna kikar ut genom gliporna för att få syn på sig själva i det okända bortom, får gärna stillna. Och stanna kvar.

Mest läst