Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Swedish Azz | Nefertiti, fredag

Jazz

Jazz

Swedish Azz | Nefertiti, fredag

Bäst: Helheten. Passionen i musiken. Levande historia.

Sämst: Ingenting.

Publik: 150

Jag befinner mig på musikantikvariatet Pennies from heaven en torsdag i november. Där springer jag på Mats Gustafsson som i samband med en konsert i Göteborg gräver efter vinyl för att finna inspiration till Swedish Azz, ett projekt som han startat med Per-Åke Holmlander. Idéen är att hylla svensk jazz från 50- och 60-talen. Musik som kan vara bortglömd, eller, i vissa fall, alldeles för självklar, som de välkända låtarna av Jan Johansson och Lars Gullin.

Ett intressant koncept som överträffar alla förväntningar. Gustafsson (saxofoner, liveelektronik), Holmlander (tuba, cimbasso), Eric Carlsson (trummor), dieb13 (skivspelare) och den makalösa vibrafonisten Jason Adasiewicz (som vikarierar för Kjell Nordeson) respekterar originalmusiken, men skruvar till det några varv, på ett förbluffande vitalt sätt. Dessutom bjuder de in musiker som varit betydelsefulla för svensk jazz, i Stockholm bland annat Georg Riedel, i Göteborg var saxofonisterna Gunnar Lindgren och Gilbert Holmström hedersgäster efter pausen.

Adasiewicz långa intro till Bo Nilssons Lidingö airport slår allt jag hört med en vibrafon. Erik Carlsson imponerar stort bakom trummorna, på bland annat Börje Fredrikssons fina Mäster. Holmlander kan variera en melodi, en rytm, med tuban i det oändliga. Mats Gustafsson attackerar emellanåt med noise och ylande saxhugg. Men det är för att skaka om musiken, ge den en puff in i nuet. Och han spelar med stor melodisk känsla, i låtar av Lars Färnlöf, Jan Johansson och Berndt Egerbladh. dieb13 är en udda figur i sammanhanget, en turntableartist, som hittar oväntade nyanser, stökar, men sysslar mycket med finlir.

Det typiskt svenska betonas, kastas runt, med lika delar lekfullhet och allvar. På Jag vet en dejlig rosa – med Gunnar Lindgren på saxofon – tar de en ursvensk melodi och sträcker ut den ungefär på samma sätt som när Albert Ayler stöpte om gammal New Orleans-jazz. Det mest experimentella stycket var Fåglarna, en grafisk komposition signerad Gilbert Holmström, som skrevs 1966, men nu framfördes för andra gången.

Det är precis så här man skall levandegöra historien.

PM Jönsson

Mest läst