Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Svetlana Aleksijevitj | Tiden second hand. Slutet för den röda människan

Litteraturrecensioner I Tiden second hand skriver Svetlana Aleksijevitj om ”slutet för den röda människan”. Förr eller senare kommer hon att få Nobelpriset i litteratur, skriver Per Svensson.

Sakprosa

Sakprosa

Svetlana Aleksijevitj

Tiden second hand. Slutet för den röda människan

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz

Varje gång man ser bilder från Nordkorea blir man lika förbryllad.

Å ena sidan detta armod, denna svält, detta skoningslösa förtryck.

Å andra sidan dessa massor som faller i hysterisk gråt över döda ledare och lika hysteriskt hyllar de ännu levande despoterna.

Är det bara ett stort och välregisserat bedrägeri? Eller finns det också andra möjliga förklaringar? Kan människor känna uppriktig tacksamhet mot en regim som låter dem svälta, som förnedrar dem, som behandlar dem som dansmöss? Det strider ju mot allt förnuft?

En gammal sovjetisk kommunist formulerar ett ilsket svar på denna obehagliga fråga i Tiden second hand, den sista delen i Utopins röster, det stora verk om ”sovjetmänniskan” som med all säkerhet förr eller senare kommer att ge den vitryska dokumentärdiktaren Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur.

Den åldrade bolsjeviken berättar om hur lycklig han blev när han efter att ha sårats i andra världskriget kallades till partiets distriktskommitté för att få tillbaka den parti­bok som hade tagits ifrån honom. Aleksijevitj säger att det kan hon aldrig förstå. Det kan inte jag heller. För som så många andra sovjetmedborgare hade också denne parti­medlem fallit offer för den stalinistiska slumpgeneratorn. Hans fru greps under utrensningarna därför att hon hade en syster i Polen. Själv greps han för att han var gift med sin fru, och inte hade angivit henne.

”De slog mig i magen med en sandsäck. Allt rann ur mig, som om jag vore en mask. De hängde upp mig på krokar. Rena medeltiden! Allt rinner ur dig, du kan inte längre kontrollera din organism. Det rinner ur alla öppningar ... Att uthärda den smärtan ... och skammen! Det är lättare att dö ...”

Och ändå; när det parti som plågat och förnedrat honom tar honom till nåder igen känner han lycka. Det går inte att begripa.

”Ni kan inte döma oss efter logikens lagar. Det måste ni förstå, era bokhållare! Man kan bara döma oss efter religionens lagar. Trons lagar! Ni borde avundas oss! Vad har ni som är storslaget? Ingenting. Bara er bekvämlighet. Allt som magen vill ha ... tolvfingertarmen får styra.”

Människan har av allt att döma en välutvecklad förmåga att leva i två verkligheter på en och samma gång; den faktiska, fysiska vardagsverkligheten och en föreställd, ideal söndagsverklighet. Att den förstnämnda världen är förfärlig tycks inte försvaga tron på den senare världen och dess företrädare. Snarare tvärtom. Ingenstans framstår paradiset som så verkligt som i helvetet. Man måste tro, hur skulle man annars kunna leva? Ju fattigare ju frommare.

Det är uppenbart att Nordkorea, för att nu återknyta till inledningen, måste betraktas som en till stat maskerad sekt. Och Sovjet­unionen? En till imperium uppblåst sekt?

Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet. Hon gör oräkneliga intervjuer och skriver sedan samman dem till mäktiga röstkollage.

Förra året kom Kriget har inget kvinnligt ansikte i svensk översättning. Ett stort antal unga kvinnor hade under andra världskriget slagits i röda armén. När segern var vunnen ville ingen höra dem vittna om att också kvinnor kan döda. Aleksijevitj låter dem tala och något märkligt sker: Alla blir en, en blir alla. De skilda berättelserna smälter samman till en enda sammanhållen, smärtsam berättelse om naivitet, mod och svek.

Något liknande händer i Tiden second hand, trots att temat här är bredare. Det är Sovjetunionens sönderfall, ”slutet för den röda människan”, som Aleksijevitj speglar i samtalsskärvor insamlade under två decennier, 1991–2012. Hon talar med människor av vitt skilda slag: Åldringar, ungdomar, kvinnor, män, högutbildade, trasproletärer, bönder, storstadsbor, gammalkommunister, Jeltsinanhängare, desillusionerade demokrater, neostalinister. Ändå är det som lyssnade man på en enda monumental monolog; 650 boksidor, en enda rytande, raljerande, rasande, resignerad röst.

Vem talar? Man frestas svara att det är Ryssland, samtidigt som man genast inser att det är en romantisk illusion, en 1800-talskliché: Den ryska själen, den ryska känslosamheten, den ryska hopplösheten.

Men Svetlana Aleksijevitj är ingen historiker, inte någon sociolog, inte en reporter med ambition att ge en heltäckande bild av ett skeende. Hon är en diktare som kryper ner i källarhålen, dricker te i körsbärsträdgården, hungrar i Gulagarkipelagen, på jakt efter den stora ryska romanen, den som är stor nog att rymma både ett land av brutala extremer och en människa av bisarra motsägelser.

De människor Svetlana Aleksijevitj möter under och efter sovjetmaktens sammanbrott är så gott som undantagslöst nostalgiska. De kan tala längtansfullt om gamla tiders varma nattliga umgängesliv i köken där alla diskuterade Pusjkin och Pasternak, och de tycks inte alls vara förbryllade över att alla dessa år av själsförfinande samtal, alla dessa poetiska nätter, inte satte djupare spår i det ryska samhället än att det, med deras egna ord, praktiskt taget över en natt kunde förvandlas till ett krasst och vulgärt krämarnäste.

De kan också, som den gamle torterade bolsjeviken, med darr på rösten tala om allt det stora som nu gått förlorat: Det stora imperiet, den stora drömmen, den storslagna idén. Och de gör det utan att störas av att det var just dessa stora drömmar och idéer: Kommunismen, den sovjetiska imperialismen, som drev fram alla de brott, fasor och tragedier som de själva drabbats av och nu detaljrikt och målande skildrar.

Hur kan man på en och samma gång sakna Sovjetunionen, längta efter en Stalin, och minnas deportationerna, lägervakternas brutalitet, de vässade pennorna som borrades in i kvinnornas bröstvårtor, svälten, stanken, korruptionen, godtyckligheten, morden, fylleslagen, våldtäkterna, de tomma butikerna, de ändlösa köerna, den tomma retoriken, dinosaurierna på hederstribunen?

Det är det evigt nordkoreanska: De parallella verkligheterna, jordkällaren och finrummet, tortyrkammaren och katedralen, helvetet som förutsätter ett paradis.

Tiden second hand berättar något väsentligt inte bara om Sovjetunionen och sovjetmedborgarna, Ryssland och ryssarna, utan om Historien och Människan, med stort H och stort M.

Kajsa Öberg Lindsten svarar för översättningen. Hon gör det på ett sådant sätt att man skulle kunna tro att Aleksijevitj har svenska som modersmål.

Bild - 2
Mest läst