Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Svetlana Aleksijevitj | Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster

De kvinnliga sovjetiska soldaterna slogs och dödade, men efter kriget försvann de in i tystnaden. Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt, skriver Per Svensson.

Intervjubok

Intervjubok

Svetlana Aleksijevitj | Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz

Det är en scen man vet kommer att bita sig fast i ens drömmar.

En grupp sovjetiska partisaner har blivit inringade av tyska trupper och gömmer sig i ett kärr. Gerillasoldaterna står med vatten upp till halsarna. En av dem, en kvinnlig radiotelegrafist, har ett spädbarn. Babyn är hungrig och gråter efter mat, men moderns bröst är tomma. Tyskarna och deras hundar är nära.

Då fattas ett beslut.

”Ingen vågade föra fram befälhavarens order, men modern förstod ändå. Hon sänkte ner knytet med barnet i vattnet och höll det där en lång stund ... Barnet skrek inte längre ... Det blev alldeles tyst...”

Detta är ett av krigets kvinnliga ansikten. Modern som offrar sitt barn för att rädda kollektivet. Vill man se detta ansikte, naket och utan förskönande makeup? Inte säkert. Det är därför Svetlana Aleksijevitjs monumentala intervjumosaik, ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, är så drabbande, så smärtsam, så nödvändig.

Aleksijevitj är uppvuxen i Vitryssland under Sovjetepoken, och det är vad denna epok gjorde med sina människor och deras minnen hon gestaltar i det ena verket efter det andra. Liksom Balzac, den mänskliga komedins författare, också han ute efter att porträttera en epok, skriver hon på ett enda stort samlingsverk, en encyklopedisk svit, Utopins röster. Hennes genre är den genreupphävande syntesen mellan journalistik och epik, dikt och dokumentär. Ofta blir Svetlana Aleksijevits collage av intervjufragment och muntliga berättelser karaktäriserade med hjälp av musikaliska termer. Och också Kriget har inget kvinnligt ansikte låter sig beskrivas som ett mäktigt oratorium, ett körverk för kvinnor som länge tvingats tiga.

Är allt som berättas här sant, i sträng källkritisk mening, också på detaljnivå? Det kan jag förstås inte veta säkert. Men i viss mening är frågan poänglös. Vi frågar oss sällan om varje ton i ett oratorium är ”sann”. Det är verkets totalitet, dess samlade sanning och relevans, som är viktig.

Jag känner mig ändå rätt övertygad om att Svetlana Aleksijevitj i Kriget har inget kvinnligt ansikte står på stadig grund, inte bara konstnärligt utan också journalistiskt. Runt en miljon kvinnor sägs ha varit enrollerade i Röda armén under andra världskriget. Efter segern försvann de in i tystnaden. Varför? I skiftet mellan 70-tal och 80-tal söker Aleksijevitj upp den ena efter den andra av veteranerna och får dem att berätta, som väninna till väninna, mor till dotter.

Det är med dessa berättelser som råmaterial hon komponerat sitt storverk om kriget och det kvinnliga ansiktet. Boken publicerades första gången 1984, men hade då censurerats. Några år in på 2000-talet gav Svetlana Aleksijevitj ut en komplett version. Den har nu tolkats till svenska av hennes vän, översättaren och GP-skribenten Kajsa Öberg Lindsten, som har givit kvinnornas berättelser en rakt igenom trovärdig samtalston som förhöjer snarare än förminskar både det fasansfulla och det gripande i minnesbilderna.

Här finns scener, många, med tung poetisk, filmisk kraft.

Som denna: Två kvinnliga krypskyttar får plötsligt syn på ett vackert föl mitt ute i ingenmansland. Fölet är så vackert. Det har en så yvig svans. Men soldaterna är hungriga och en av krypskyttarna dödar fölet. Efteråt är det som om hennes kamrater inte vill låtsas om henne, inte tala med henne, inte se henne i ögonen. Och när kocken på kvällen kokat soppa på fölet vill de utsvultna flickorna i förbandet inte äta.

Det är en nyckelberättelse. Varför har kriget inget kvinnligt ansikte? Kvinnor har deltagit i krig i alla tider. Mor Courage släpar sin kärra genom seklen, från slagfält till slagfält. Visst. Men kvinnor i krig var länge förknippade just med traditionella kvinnliga områden. De fanns i trossen, på fältbordellen, i sjuktältet. Mat, sex, omvårdnad. Hemmet satt på fältfot.

De sovjetiska kvinnliga frontsoldaterna slogs. De var krypskyttar, minröjare, stridsflygare. De dödade. De var en del av det vi brukar kalla det omänskliga kriget, det djuriska kriget.

Det var, inser man, just detta som både de själva och deras omgivning hade så svårt att hantera, att också kvinnor, de som skulle förkroppsliga det goda hos människan, också kunde förkroppsliga det omänskliga.

Det är antagligen därför berättelserna i Svetlana Aleksijevitjs bok blir så märkligt samstämmiga. Alla kvinnor som drar ut i kriget är mycket unga, flickor på 16–18 år. De är alla entusiastiska ungkommunister som till varje pris vill till fronten. De får alla sina långa flätor avklippta och förvandlas till pojkflickor i för stora kängor.

När de berättar om sina krig återkommer de till hur svårt det var att upprätta någon form av kvinnlighet vid fronten. De tvingades klä sig i karlkalsonger, hade inga mensskydd, kunde inte tvätta håret. Det är något besvärjande över dessa minnen av förhållandevis små bekymmer i en tillvaro genomdränkt av blod och död.

Det är som om de, också långt efteråt, vill intala sig själva att hur effektiva de än var som soldater var de som kvinnor ändå främlingar i kriget.

Så borrar sig Svetlana Aleksijevitj ner mot en existentiell smärtpunkt: Frågan vad det är som definierar en människa, förmågan att alstra liv eller tvärtom förmågan att släcka liv?

Bild - 2

GP-skribenten Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte – där hon samlat berättelser från de kvinnliga soldater som slogs i röda armén under andra världskriget.

Eftersom såväl Svetlana Aleksijevitjs som hennes översättare Kajsa Öberg Lindsten medverkar i GP recenseras hennes bok av Per Svensson, medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion.

Mest läst