Efter att länge följt internationell vapenhandel och militärindustriellt samarbete trodde jag mig ha upplevt allt: 1970-talets Viggenaffär, 1980-talets Boforsskandal, 1990-talets upplösning av öst och väst, EU-medlemskap och formuleringen av en ny svensk säkerhetspolitik där de formella grundpelarna försvann (neutralitet, alliansfrihet och oberoende försvarsindustri) och öppet politiskt stöd för vapenexport och internationellt samarbete uttalades. Politik och verklighet hade funnit varandra.
FOI:s inblandning i en saudiarabisk vapenfabrik lät dock otroligt. Visserligen är politiskt stöttad vapenexport en del i regeringens stöd till försvarsindustrin. Men FOI är en myndighet för tillämpad forskning, inte en försvarsindustri med vapenexport. FOI ska i och för sig tjäna pengar på olika sätt. Men i Saudiarabien? Så fel man kan ha!
Sveriges fortsatt formella förbud mot vapenexport saknar reell betydelse. Med en politiskt stöttad vapenexport förskjuts praxis, tolkningen av formella riktlinjer inklusive vilka länder som accepteras som mottagare tänjs och blir reell politik. Sverige kan göra mindre än vad riktlinjerna tillåter men det förefaller främmande. Exportföretagen är vinstdrivande och pressar regeringen att tillåta internationell konkurrens på lika villkor som konkurrenterna. Och våra valda följer med.
Leveranser även i krigstid
Sverige har en ny exportmyndighet och vapenexporten stöttas utomlands av våra politiker, militärer och andra. När ett avtal skrivits skall det hållas för att vi ska vara en trovärdig leverantör. Detta stod klart sedan Sverige vägrat skicka ammunition till svenska vapen som Australien använde under Vietnamkriget. Leveranser skall ske även under krig.
Vapenexport kan dock ske utan militära samarbetsavtal (MOU, ramavtal). Saudiarabien mottog svenska leveranser långt före 2005. Ramavtal krävs till exempel för att skydda viktigare projekt och kunskap som säljs i annan form än som färdig produkt. Dessa avtal skall vara offentliga men konkreta projekt inom dess ramar är hemliga.
Detta är således inget speciellt för FOI-Saudiarabien. Det förefaller dock som om sekretessen i detta fall också avsett dölja FOI:s bulvanföretag, en form av lösning som är vanlig på andra områden för att dölja oegentligheter.
Stort antal bilaterala avtal
Sverige har ett stort antal bilaterala ramavtal av militär betydelse. Många projekt är i detalj okända. Finns det andra projekt inom Saudiavtalet som de svenska partierna också känner till? Är en del av sekretessen att skydda andra länder? Vilka projekt finns, inte bara med FOI, utan i andra utomeuropeiska länder med samarbetsavtal sedan 2000: USA (FOI), Kanada (FOI), Brasilien, Sydafrika, Förenande Arabemiraten, Indien (FOI lövpenetrerande helikopterradar), Malaysia, Singapore (FOI projektil- och sprängmaterial), Sydkorea (FOI sprängmaterial), Australien. Framtida viktiga mottagare av svenska vapen finns kanske bland länder som sedan 2000 tecknat avtal om allmänt tekniskt och industriellt samarbete, till exempel Ecuador, Israel och Kina (FOI).
Förtar glädjen över FN-befattning
Nyheten om FOI-Saudiarabien förtar glädjen över att Sverige fått den näst högsta FN-befattningen. Det saknas en sammanhållen säkerhets-/export- och utrikespolitik. Det är orimligt att hävda att både FN och FOI-projektet bidrar till internationell fred och säkerhet. Skulle fler affärer av det här slaget bli kända, särskilt om de slutförts i kontroversiella länder, finns det risk för att Sveriges fredsdiplomati ifrågasätts och försvåras.
Ramavtalet med Saudiarabien kan formellt vara i kraft till 2015 men enskilda projekt måste kunna omförhandlas, misstag åtgärdas, kostnader betalas och skammen bäras. Om FOI:s, kanske också andras, engagemang avbryts kan det kanske försvåra nya affärer men stärka Sveriges internationella anseende som fredssträvare. Vad är viktigast?
Vapenexport en blivande valfråga?
Så länge Moder Svea håller en fredsduva i ena handen och en missil i den andra finns Sveriges dilemma kvar och misstag kan upprepas. Sveriges säkerhetspolitik måste övertygande stödja internationellt fredsarbete. Det innebär bland annat ingen utländsk tillverkning av svensk krigsmateriel, åtminstone inte i odemokratiska länder, och ingen aktivt stödd vapenexport. Om Sverige inte säljer, låt andra göra det.
Vår militära anskaffningspolitik betonar sedan några år direkt import av tung krigsmateriel snarare än dyr egen utveckling liksom utvecklingssamarbete. Det kan bidra till minskad export. Kanske måste Sveriges militära samarbets- och exportpolitik bli en valfråga med större öppenhet i stället för mer sekretess – då kan de folkvalda ställas till svars för vad de (inte) gör.
Björn Hagelin
före detta forskare vid FOA (FOI:s föregångare), Institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala, och Sipri (Stockholm International Peace Research Institute)
- Sverigs Radios Ekoredaktion avslöjade i tisdags att FOI genom ett bulvanföretag skulle hjälpa Saudiarabien att bygga en vapenfabrik.
- Sverige skrev 2005 på ett samförståndsavtal med Saudiarabien om militärt samarbete, ett avtal som löper på fem år i taget.
- 2011 exporterade Sverige vapen för 13,9 miljarder kronor, varav Saudiarabien stod för 2,9 miljarder.
- I maj 2011 beslutade riksdagen att utreda skärpta regler för vapenexport till diktaturer. Ännu har ingen utredning tillsatts.