Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Sverige har fallit tungt från sin pompösa position som moralisk stormakt och vi borde ha förståelse när politiker och medier i våra grannländer riktar tung kritik mot oss, skriver Stefan Hedlund. Bild: Bild: Lefteris Pitarakis

"Sveriges moraliska hybris har ett alltför högt pris"

Debatt När hundratusentals människor flyr kriget i Syrien kan inte Sverige försöka vara bättre än andra länder. I stället för att brännmärka Ungern med flera borde vi se till att undvika en systemkollaps, skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning.

Flyktingkrisen är på väg att i grunden förändra Sverige. Det mest oroväckande är att vi ännu bara befinner oss i början, och att ingen kan överblicka de fulla konsekvenserna på längre sikt. Bortom bördan på statens finanser, och den akuta krisen på bostadsmarknaden, har vi att se fram emot en ökande belastning på sjukvård och tandvård, som samtliga flyktingar har rätt till och kommer att behöva mycket av, på skolor som kommer att få ta emot stora skaror ensamkommande barn, på tolkar och lärare i svenska för invandrare, och på olika delar av vital infrastruktur.

Allt detta är djupt oroväckande, och det vilar ett mycket tungt ansvar inte bara på sittande regering utan även på övriga partier som bidragit till att krisen för Sveriges del har blivit så mycket värre än i våra grannländer, Tyskland undantaget.

En starkt bidragande orsak till denna utveckling ligger i den djupt egocentriska svenska uppfattningen av det egna landet som en moralisk stormakt. Vi har med stor glädje uppträtt som världssamvete. Vi har gjort en moralisk dygd av att vi höll oss utanför Andra världskriget, vilket andra upplevde som ren feghet. Och vi har gjort oss dryga över att stå utanför militäralliansen Nato, samtidigt som vi kallt räknat med att andra trots detta skall komma till vår hjälp i händelse av krig.

Några dagar av varm solglans

När flyktingkrisen blev akut var det naturligt för statsminister Stefan Löfven (S) att ställa sig vid Tysklands förbundskansler Angela Merkels sida och förklara att Sverige stod öppet för att ta emot alla dem som flyr för sina liv. Det gav några dagar av varm solglans, då svenska medier hyllade honom och den svenska regeringen för dess högre stående moral. Länder som Ungern, som försökte upprätthålla EU:s grundläggande regelverk, brännmärktes.

När så flyktingarna började välla in var den initiala reaktionen att det är fel på alla andra (utom Tyskland), och när taket bokstavligt talat rasade in blev reaktionen att grannländerna måste hjälpa oss. Den moraliska stormaktens grundläggande dubbelmoral har aldrig varit tydligare.

Förkärleken för att brännmärka alla andra länder (utom Tyskland) har i sin tur varit en naturlig fortsättning på missbruket av moraliska argument i inrikespolitiken. Svenska politiker har med tiden blivit så paniskt förskräckta för att bli uthängda i medierna, för att utsättas för de drev som drabbar alla som inte är politiskt korrekta, att vissa politiska frågor blivit omöjliga att hantera.

I flyktingfrågan har de etablerade politiska partierna varit besatta av att brännmärka Sverigedemokraterna. Att undgå egen brännmärkning blev viktigare än att hantera en utveckling mot det som nu öppet börjat kallas samhällskollaps. När så även de etablerade partierna under galgen har övertagit stora delar av Sverigedemokraternas program, förblir det i särklass viktigaste att framhålla det egna agerandet som trots allt på något vis mera moraliskt.

Tveksam moral och politik

Man kan dock på goda grunder ställa sig tvekande till de moraliska grundvalarna för en politik som först lockar hit tiotusentals människor, varav många saknar flyktingskäl, sedan låter dem vistas i landet i månader eller år, i ovisshet och under allt sämre förhållanden, och till slut försöker utvisa tiotusentals som kanske satsat allt de har på att ta sig hit. Väldigt många kommer att gå under jorden och tvingas leva som papperslösa, med allt vad det innebär i form av olika former av utnyttjande, sexuellt och annat.

Och vi skall inte glömma att en betydande del av kostnaderna för flyktingmottagningen tas från biståndsbudgeten, vilket innebär att det i praktiken är mycket fattiga människor i tredje världen som indirekt får betala för att människor som har råd att betala tusentals dollar till flyktingsmugglare, skall få ett bättre liv i Sverige.

Det är denna verklighet den moraliska stormakten Sverige yvs över att ha åstadkommit. Det finns anledning att ställa sig tvekande till detta, och att hysa förståelse när politiker och medier i våra grannländer riktar tung kritik mot oss. Tron på att de plötsligt skulle stå redo att axla en del av den börda vi självmant har tagit på oss utgör det kanske mest absurda inslaget i denna utveckling.

Avslutningsvis bör än en gång noteras att sittande regering självfallet inte bär ensamt ansvar. Vi minns alla förre moderate statsministern Fredrik Reinfeldts avskedsord till svenska folket, att vi måste öppna våra hjärtan för flyktingar. Vad han glömde lägga till var att vi bör ställa in oss på att staten kan komma att behöva tvångsrekvirera våra sommarstugor som asylboenden.

Ansvaret är främst statsministerns

Samtidigt är det nu Stefan Löfven som är statsminister, och som mest aktivt har bidragit till att locka mångfalt fler flyktingar till Sverige än till exempelvis Danmark. Han har visat stor förkärlek för att likt sin företrädare tala varmt om att ta ansvar. Kanske det nu är dags för den svenska valmanskåren att utkräva detta ansvar. Är statsministern redo att erkänna sitt ansvar för flyktingkatastrofen, och att ta konsekvenserna i form av att avgå? Eller skall han fortsätta att skylla på alla andra länder (utom Tyskland)?

Stefan Hedlund

professor i öststatsforskning, Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala Universitet

Bild - 2
Mest läst