Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sveriges minsta dansscen sträcker ut tiden

    I sommar porträtterar kultursidan människorna bakom några av de kulturella mötesplatser som vuxit upp i Göteborg på senare år. Först ut är Gun Lund och Lars Persson som driver den minimala dansscenen 24 kvadrat i sockerbruket i Klippan.
    Idén till dansscenen 24 kvadrat började med ett möte för ett tiotal år sedan och en lagerlokal. Jag träffar koreografen Gun Lund och läkaren och producenten Lars Persson i deras hem i Fredriksdal. Vi tittar på en målning av den amerikanska konstnären Winston Roeth och Gun berättar om det telefonsamtal som satte bollen i rullning. Det var Bo Strandqvist, en av drivkrafterna bakom galleriet Ars Nova, som ringde. Galleriet skulle visa verk av just Winston Roeth. Han skulle vara i Göteborg i några veckor och arbeta med utställningen. Med hit kom också Susan Osberg, dansare och koreograf och gift med Roeth. Hon behövde en träningslokal och Gun ordnade så att hon kunde få använda Atalantes scen. När de senare träffades började idéer gro.
    - Vi talade mycket om svårigheterna med att vara frilansande koreograf utanför centrum. Hur man ständigt måste vänta på att bli godkänd och utvald av andra. Dansvärlden med sina auditions och festivaler är en köttmarknad. Vi bestämde oss för att vända på det. Vi skulle starta ett nätverk för koreografer.

    Så småningom blev det organisationen Dance Across Borders. 1995 möttes dansare och koreografer från USA och Europa under fjorton dagar i New York. Förutom föreställningarna hölls workshops, seminarier och diskussioner.
    - Eftersom vi är svenskar bestämde vi att vi inte skulle resa hem förrän ett manifest för den fortsatta verksamheten var skrivet.
    Och så blev det. En bärande tanke var att förstå varandra som konstnärer. På festivaler flyger folk in och visar upp sig och sedan reser de snabbt hem igen. Här var möten och samtal lika väsentliga som föreställningarna. Gun påpekar att dans inte alls är ett så universellt språk som det ofta påstås. Liksom all kultur är den bunden till sitt speciella geografiska och historiska sammanhang. Det finns massor av koder som inte är omedelbart avläsbara ens för dem som själva är aktiva inom fältet. Samtalen kring föreställningarna var inte öppna för allmänheten och jag undrar varför.
    - Då slipper vi förklara vad "nutida dans" är för något, säger Lars och Gun nästan samtidigt, idén var att professionellt aktiva skulle kunna få en frizon för en öppenhjärtig diskussion, att få tillfälle att verkligen fråga "Vad får dig att göra så här?". Om det är offentligt blir det så mycket av positionering istället.
    Dance Across Borders fortsatte till Amsterdam och 1997 var det Göteborgs tur. Efter ytterligare en träff i Polli Talu, Estland arrangerades åter en i Göteborg 2001. Efter ett och ett halvt års arbete med festivalen - massor av papper att fylla i, lite pengar och många lyckade föreställningar - kände både Gun och Lars att de själva ville utveckla formen ett steg till. Lars beskriver det som att de ville vidga idén på längden. Istället för att ha allt under 14 dagar skulle det kunna sträckas ut i tid. Men var skulle föreställningarna visas och möten kunna ske?

    1997 lämnade Gun samarbetet med Atalante. Året dessförinnan revs det som kallades för Kulturbageriet på Övre Husargatan och omvandlades till studentbostäder. Gun hade haft lager och träningslokal där. En morgon fick Lars syn på en annons för en lokal i Klippan. De åkte dit och bestämde sig genast. 90 kvadrat, lagom för träning och lager. Och lokalen användes under flera år för just dessa ändamål. Men så var det det där med en festival på längden, en egen scen ... idéerna om ett offentligt rum för dansens speciella uttryck hade växt sig starkare. Gun och Lars tittade på sin lokal och frågade sig om dans måste visas på stora ytor. Gun erinrade sig hur hon som showdansare hade dansat på ungefär en kvadratmeter.
    - Vi bestämde oss för att testa. Det var visserligen mot alla idéer om hur dans ska framföras men varför inte?
    Tanken bakom 24 kvadrat - det är golvmåttet på scen och salong - var dels att bygga vidare på erfarenheterna från Dance Across Borders och dels att kunna visa äldre verk för en yngre publik. Att alltså utsträcka tiden även bakåt, dans är annars en flyktig konstform och dansvärlden har kort minne.
    På Kulturnatta 2002 invigdes Sveriges minsta dansscen med plats för femton åskådare och sedan dess har verksamheten byggts upp med nya föreställningar varje månad under höst- och vårsäsongerna. De försöker lägga program så att de gästande dansarna ska ha möjlighet att både se varandras verk och kunna se annat i Göteborg eller Sverige. Innan föreställningen börjar introducerar Gun och Lars verken och efteråt finns det utrymme för publiken att träffa dansarna. Jag undrar vilka som kommer. Hur ser 24 kvadrats publik ut?
    - Det är en blandad publik. Dels branschen, även om det tog två år innan de började hitta hit, dels en krets från Majorna. Vi kan också göra specialarrangemang eftersom formatet är så litet. Och så finns det ett gäng stamgäster som ofta kommer tillbaka.
    Gun understryker att man ska värna om den där publiken, 40+ kvinnorna.
    - I kultursammanhang pratas det så mycket om att man måste nå nya grupper. Och visst är det viktigt men man ska också vara rädd om de där bibliotekarierna som ordnar och fixar och är nyfikna.

    Tanken på möten och samtal lever också när Gun väljer vilka verk eller koreografer hon sätter samman under en kväll. När jag var på en av danskvällarna i maj visade den unga uppmärksammade koreografen Henrietta Horn från Essen ett solo och ett nyskrivet experimentellt, och väldigt roligt verk som hon dansade tillsammans med Sanna Myllylahti som arbetar i Amsterdam. Detta parades ihop med Orange tröskel av och med Anne Külper från Stockholm, en dansare som varit verksam ungefär lika länge som Gun Lund. Det blev en fin kväll där väldigt olika uttryckssätt och sinnesstämningar vävdes ut och in i varandra. Anne Külpers meditativa kraft mötte Henrietta Horns blixtrande energi på ett sätt som tydliggjorde båda koreografernas språk. Att som betraktare få sitta så nära att man ser andetagen och minsta rörelse hos dansaren kändes som en stor förmån.
    I vårt samtal betonar Gun och Lars att dans är en visuell konstart. Och jag undrar varför det är så viktigt att ta fram just denna aspekt.
    - Vi vill slippa teateranknytningen, kravet på att dans måste berätta något. Vi jämför hellre dans med bildkonst, se det som en skulptur i rörelse som förhåller sig till rummet och tiden.
    Det är ingen slump att Gun Lunds eget danskompani heter E=mc² Danskonst, Einsteins formel för hur energi, massa och ljushastighet förhåller sig till varandra, en av grundpelarna i relativitetsteorin. Både Gun och Lars är intresserade av naturvetenskap och vill undersöka kroppens möjligheter och begränsningar och hur vi uppfattar världen med våra sinnen. I höst planerar de ett dansprojekt för tyngdlöst tillstånd. De har kontakt med en entreprenör i Kiruna som har tillgång till ett ryskt flygplan som bland annat kan användas för träning av blivande astronauter. Det flyger i ett slags berg- och dalbana som ger passagerarna 25-30 sekunder i tyngdlöshet. Gun Lund planerar en koreografi för 4-5 dansare som ska filmas från olika håll.
    - Gravitationen är förknippad med hela vår existens. Verket går under arbetsnamnet "Ballerina lost in space". Klassisk dans arbetar ju med chimären att upphäva tyngdlagen, vilket den naturligtvis inte gör. Ballerinan landar alltid. Men vad händer när vi inte har tyngdlagen att orientera oss med? En liten försmak fick vi när vi arbetade med Kokonger som visades på Röda sten i vintras. Dansarna hängde från taket i selar och det visade sig vara mycket svårare än jag trodde att styra rörelserna, Nu vill jag fortsätta att utforska detta tillstånd och göra bilder av det.

    Jag kommer att tänka på vad Love Westman, som arbetar med allt möjligt på 24 kvadrat, sa när jag väntade vid entrén inför kvällen med Horn/Külper. "Gun och Lars har massor av idéer. Men det som gör det roligt att arbeta med dem är att de inte bara pratar om dem utan att det faktiskt förverkligar dem."
    Det är inte svårt att hålla med. Finns det egentligen några begränsningar för det här paret? Hur ser de på Göteborgs kulturliv och kulturpolitik?
    - Vi har behandlats väldigt positivt av kommunen men ändå räcker de pengar vi får knappt till löner för dansarna. Det handlar mer om "bidrag" än om "anslag". Men vi har friheten att bestämma vad vi vill göra. Och vi gör det vi vill.
    Lars fyller på:
    - Det är ett slags frihet att befinna sig i periferin. Vi behöver inte snegla åt olika håll utan har möjlighet att utveckla ett eget språk. Men Göteborg behöver ett Dansens hus. Det räcker inte med Pustervik som gästspelsscen där man måste betala sig in. Tänk om Stora teatern hade kunnat användas till det. Fördelen med Göteborg är att det är lätt att samarbeta, här finns inte så många kotterier. Nackdelen är ibland att det kan vara lite lågt till tak. Man ska inte "göra sig märkvärdig". Och det kan vara hämmande. Det blir aldrig det där stora lyftet. När blir Göteborg en stad att åka till för att se konst eller dans?
    Gun och Lars berättar om Gasklockan i Oberhausen i Tyskland, ett kulturcentrum där bland andra videokonstnären Bill Viola ställt ut och som har en amfiteater med 500 sittplatser. När de besökt platsen tänkte de genast på gasklockan i Gullbergsvass i Göteborg. De har lagt fram idén om att använda gasklockan här på ett liknande sätt men hittills har ingen nappat.
    - Tänk att kunna visa konstnärer som Anthony Gormley eller dansare som Pina Bausch. Vem vågar satsa? Vem vågar säga Yes!!

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.