Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Forskningsgranskningen har blivit ett spel för gallerierna i Sverige. Vi är tillbaka till ruta ett. Vem vill anmäla forskningsfusk och riskera sin karriär?, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Bengt Christian

Sverige tar inte tag i forskningsfusket

Debatt Sverige är fortfarande sämst i Norden på att utreda forskningsfusk. Möjligheterna för utomstående att få till stånd en oberoende forskningsgranskning är kringskurna, skriver fd barnläkare Leif Elinder.

Kan Sverige hantera forskningsfusk? För att kunna besvara den frågan måste man först ta reda på hur vanligt det är. Några forskare har försökt.

I en undersökning med rubriken: ”Forskningsfusket lever och frodas” fann man att 13 procent av forskarna kommit i kontakt med fusk och att 6 procent kände till fusk på deras egen institution utan att man utrett detta (BMJ, jan. 2012).

I en annan undersökning med rubriken: ”Hur många manipulerar sin forskning”, erkände 2 procent att de själva fuskat När det gällde kolleger uppskattades ”oredligheten” till mellan 14-72 procent och högst inom området medicin/farmakologi. (Fanelli, PLoS, 2009).

Professor John Ioannidis, respekterad epidemiolog, har studerat hur forskarna kommit fram till sina slutsatser. Ioannidis slutsatser presenterades under rubriken: ”Varför majoriteten av forskningsresultaten är felaktiga”(PLoS 2005) – en studie som lovordats i en artikel med rubriken ”Lies, Damned Lies, and Medical Science” (The Atlantic 2010).

Varnar för korrumperad forskning

Chefredaktörer på flera kända medicinska tidskrifter varnar för en med läkemedelsindustrin korrumperad medicinsk forskning.

Spökskrivning är ett annat problem – det vill säga när ett läkemedelsföretag designar en studie och sedan ber en känd forskare mot ersättning sätt sitt namn under den. Dr Fredrik Hedlund, Läkartidningen (2009, nr 43) lyfter fram problemet. Han beskriver hur ett läkemedelsföretag anlitat en firma för att författa positiva rapporter om behandling av klimakteriebesvär samtidigt som biverkningsrisker (bröstcancer med mera) tonades ner.

Kliniska prövningar är kostsamma. Att testa fram ett nytt läkemedel kostar hundratals miljoner. Universiteten har inte råd med dessa summor. Forskarna måste själva skaffa fram pengarna. Detta skapar ett beroende. Läkemedelsföretag vill inte betala om de inte får valuta för pengarna. Resultaten manipuleras.

Sverige har valt en annan väg

Så hur hanteras forskningsfusk i Sverige? Före 2010 hanterades dessa på rektors begäran av en expertgrupp på Vetenskapsrådet. Systemet hade brister. Det låg inte i rektors intresse att utåt skylta med problem, som kunde skada universitets anseende. Krav på förändringar framfördes. Framför allt betonades betydelsen av en central myndighet. Till den skulle vem som helst, oberoende av rektor, kunna lägga fram en begäran om en oberoende granskning – ett tillvägagångssätt som tillämpats framgångsrikt i Danmark.

Sverige valde en annan väg. Den 1 januari 2010 upprättades en ny myndighet – Centrala etikprövningsnämnden (CEPN). Enligt regelverket är det rektors skyldighet att begära en CEPN-utredning, om anmälaren så kräver – förutsatt att rektor inte finner begäran ”uppenbart obehövlig”. Sedan CEPN:s tillkomst har tre fuskanmälningar inkommit! Ingen har fällts!

Spel för gallerierna

Forskningsgranskning har ett blivit ett spel för gallerierna. Vi är tillbaka till ruta ett. Vem vill anmäla forskningsfusk och riskera sin karriär? Möjligheterna för utomstående att få till stånd en oberoende forskningsgranskning är kringskurna. På en direkt fråga lämnar Professor Göran Hermerén – före detta ordförande för Vetenskapsrådets Etikkommitté – följande svar (2010-09-08): ”Jag tror att sannolikheten för att en utomstående person utan forskarbakgrund ska lyckas få till stånd en oberoende CEPN - granskning är små.”

I en artikel i DN (2007-11-17) konstaterar professorerna Paul Hjemdahl (Karolinska institutet), och Povl Riis (Köpenhamns universitet) att Sverige är sämst i Norden på att utreda forskningsfusk. Slutsatsen står sig.

Leif Elinder

barnläkare, tidigare specialistläkare för barn i behov av särskilt stöd i Uppsala kommun. Numera pensionerad, 68 år.

Bild - 2

Leif Elinder har tillsammans med sociologen Eva Kärfve varit inblandad i en uppmärksammad tvist med professor Christopher Gillberg, som forskar kring barn och ungdomar med adhd.

Tvisten gällde om det var rätt av Gillberg att lova total anonymitet till deltagarna och därför vägra lämna ut forskningsmaterialet för granskning.

Gillberg förlorade i alla instanser och lät sin hustru och medarbetare förstöra materialet.

Europadomstolen slog nyligen fast att Gillberg inte haft rätt att utfärda löften om absolut anonymitet. Forskningsmaterialet tillhörde dessutom universitetet och löd därför under offentlighetsprincipen.

Källa:GP

Mest läst