Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Sverige är i stort behov av ny modell

Ledarkrönika Redan nu bör en kriskommission tillsättas med uppdrag att komma med konkreta åtgärder för hur den bristfälliga arbetsmarknadsintegrationen ska åtgärdas, skriver Alice Teodorescu.

Att den stora migrationen är en utmaning för Sverige är ingen nyhet för den som förmår se verkligheten sådan den är - och inte sådan man önskar att den vore. I debatten förekommer en rad myter som upprepats med sådan övertygelse och frenesi att de närmast kommit att betraktas som sanningar. Till dessa hörde, fram till tisdagens historiska presskonferens, att det inte finns någon motsättning mellan en nästintill oreglerad migration och en välfärdsstat av svenska mått.

Dessvärre kvarstår villfarelsen på sina håll. I veckan debatterade jag frågan med Eric Rosén, chefredaktör för vänstersajten Politism. Enligt Rosén finns det gott om pengar: "Det är en falsk motsättning mellan välfärd och asylmottagning, tvärtom har vi råd med både och. Vi är ett av världens rikaste länder, vi har obefintlig statsskuld och vi kan låna i princip gratis" (26/11, TV4). I en krönika samma dag skriver han att: "det finns ingen resursbrist, resurser befinner sig bara på fel ställe” och konstaterar att allt är en fråga om omfördelning från landets miljardärer. Få har fångat denna märkliga föreställning så träffsäkert som vänsterns främsta hatobjekt, den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher: “Socialismens problem är att andra människors pengar förr eller senare tar slut.”

Staten är beroende av att människor och företag skapar resurser som staten i nästa steg kan omfördela. Det svenska välfärdssystemet bygger i sin tur på att människor betalar bland världens högsta skatter, liksom att de resurser som tillförs står i paritet med statens utgifter. När ekvationen brister kollapsar systemet. Att låna pengar bara för att det "i princip är gratis" är en fråga om kortsiktig ångestlindring som bara ger upphov till nya, långsiktiga problem.

Nu kommer säkert någon invända med en annan välreciterad myt: migrationen bidrar till ökade resurser eftersom fler kan betala skatt. Så kan det vara, men bara om migranterna arbetar och blir självförsörjande. Och det är här problemet uppstår för svensk del.

Av Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport från i fjol framgår att: "Svensk arbetsmarknad är tudelad mellan dem som är fast etablerade och dem som inte är det. /.../ Arbetskraftsdeltagandet är högt för både kvinnor och män och lönebildningen har generellt varit ansvarsfull. Samtidigt är arbetslösheten hög och det finns stora strukturella utmaningar. Exempelvis finns det grupper som har markant lägre chans att få arbete, som de med låg utbildning och utrikes födda. Dessa grupper har svårt att få arbete till rådande lägstalöner.

I Sverige är de kollektivt avtalade lägstalönerna höga både i förhållande till övriga löner och till andra länder. Lönefördelningen är också sammanpressad, det vill säga det är liten skillnad mellan den lägsta lönen och den genomsnittliga lönenivån. /.../ Utvecklingen på senare tid antyder dock att produktivitetsskillnaderna har ökat." Därför, menar KI, krävs en anpassning av lönenivåerna och/eller att utbildningskontrakt införs i avtalsskrivningarna, samtidigt pekar man på att Sverige "förhållandevis generösa välfärdssystem" sätter "en gräns för hur mycket lägstalönen kan sänkas".

Regeringen hade som mål att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. Som vision var det vackert, i realiteten en uppenbar omöjlighet. Enligt ekonomiprofessor Lars Calmfors måste Sverige acceptera större löneskillnader och lägre ingångslöner. Calmfors pekar på forskning som dechiffrerat det tyska "arbetsmarknadsundret" och vars slutsats är att den ökade lönespridningen spelat en central roll.

De mycket omfattande reformerna av den tyska arbetsmarknaden initierades av den dåvarande socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder mellan åren 2003-2005. I reformpaketet fanns alltifrån starta-eget-bidrag, tillfälliga nedskärningar i a-kassan och mer generösa regler för den lågt beskattade anställningsformen "minijobb".

I dagsläget diskuteras, något yrvaket, hur den akuta flyktingsituationen ska hanteras rent praktiskt i Sverige. Men redan nu bör en kriskommission tillsättas med uppdrag att komma med konkreta åtgärder för hur den bristfälliga arbetsmarknadsintegrationen ska åtgärdas.

Varför arbetsmarknadsintegrationen inte fungerar redovisas delvis av KI i den citerade rapporten. Men en parameter som lätt förbises rör den tredje myten: migranternas höga utbildningsnivå. Av SCB:s statistik framgår att 22 procent var högutbildade och 30 procent endast hade en förgymnasial utbildning, av de som kom till Sverige av flyktingskäl under 2000-talet, som år 2013 befann sig i åldern 25-44. Av samma publikation framgår att 57 procent av de som invandrat från Somalia och 38 procent av de som kommit från Syrien under 2000-talet endast har en förgymnasial utbildning. Enligt Ekonomifakta sjunker arbetslösheten ju längre man befinner sig i Sverige "men man måste gå ända till gruppen som varit i Sverige 30 år eller mer för att komma ner till ungefär samma arbetslöshetstal som inrikes födda med enbart förgymnasial utbildning."

Behovet av reformer av den svenska arbetsmarknaden hade aktualiserats oavsett migrationsnivån, inte minst som en följd av digitaliseringen och därmed bortrationaliseringen av enklare jobb. Men om Sverige ska lyckas bryta det etnifierade utanförskapet, som olyckligtvis ofta går i arv, måste politikerna lägga fram åtgärder som speglar verkligheten sådan den är, inte sådan man önskar att den vore. Åtgärder som facket måste lära sig att acceptera.

Mest läst