Svenskarna som jobbar i Silicon Valley

Fem hundar – två koppel i den ena handen och tre i den andra. Mannen som promenerar förbi på gatan manövrerar enkelt vad som för somliga skulle kännas som ett hundspann. Femminuter senare, ännu en man,denna gång med sex hundar.

– Det finns på riktigt fler hundar än barn i den här stan, det har gjorts en undersökning, säger Fiona Rolander på väg upp i hissen till sitt kontor på fildelningstjänsten Dropbox i San Francisco.

Sett till ytan och de 7,6 miljoner invånarna är San Francisco Bay Area en liten plats på jorden. Ändå är det en av världens största ekonomier. Både San Francisco och San José rankas högre än de flesta länder i världen när det kommer till BNP per capita och bara

under 2015 investerades 27,35 miljarder dollar i privata bolag i området. Och anledningen stavas Silicon Valley.

För en utomstående är Silicon Valley oftast ett hopkok av bilder från populärkulturen. Män (för det är oftast män) i ljusblå skjortor och stora glasögon, killar på skateboards som programmerat något i sin mammas garage. Drömmar om appar och egna företag, stora campusområden med teknikföretagens egna små samhällen. Och ja, allt det där finns där, men detta Silicon Valley brukade vara en mer avskild värld än vad det är i dag.

För tio år sedan gick det att peka på en karta och säga att där ligger Silicon Valley. Men sedan hände något. I dag är det snarare ett begrepp för en teknikbransch som ständigt vinner ny mark – bokstavligt talat. För även om det geografiska Silicon Valley fortfarande är ett teknikmekka, har många företag valt att i stället öppna sina huvudkontor i den större grannstaden San Francisco.

Dropbox där Fiona jobbar är inte utan sällskap. Twitter finns här, precis som Uber, Pinterest, Airbnb och Yahoo. Snart kommer även Apple att öppna kontor inne i staden. Konkurrensen om arbetskraft i området är stenhård och många unga vill, precis som Fiona, hellre bo i San Francisco.

– Jag hade egentligen inte någon klar bild av just Silicon Valley innan jag flyttade hit, men jag var väldigt bestämd på att jag ville till San Francisco. Här finns de bästa i min bransch och ska man lära sig av någon är det här man ska vara, säger hon.

Med en svensk pappa och en mamma från Costa Rica växte Fiona upp i Bromma i Stockholm, undantaget de tre år familjen tillbringade i Mexiko när hon varliten. Pappan jobbade på Ericsson och hon hade alltid telefoner att pilla med. Teknikintresset föddes helt naturligt.

– Eftersom min pappa har ett så stort teknikintresse var det mycket teknik och lego i min barndom.

Efter gymnasiet gick hon en IT-utbildning på Chalmers och tog en master i interaktiv design och teknologi. Hon varvade utbildningen med jobb på musikjätten Spotify och fem år senare var hon utbildad produktdesigner. Efter ytterligare ett år på Aftonbladet hamnade hon till slut på Dropbox i San Francisco. Ganska snart märkte hon hur

mycket mer fritt arbetet var här.

– Om jag lämnar kontoret klockan två på dagen här så är det ingen som tittar snett på mig. I Sverige kände jag mer att om jag skulle gå någonstans vid tre så tittade folk på mig och tänkte 'men gud, vart ska den personen? Klockan är ju bara tre.'

Fri arbetstid är ett sätt för företagen i San Francisco att locka nyanställda. Gratis luncher, resor, egna frisörer och längre semestrar är andra. Det gäller för arbetsgivarna att vara attraktiva, ofta går ungefär hälften av alla de vill anställa till andra företag. Och ändå är summan av nya kollegor konstant växande. På Dropbox har de introduktionsmöte för mellan 20 och 30 nya personer varannan vecka.

Fiona äter oftast frukost, lunch och middag på jobbet och det är fritt fram att bjuda med en vän. Kontoret är som ett andra hem, här finns allt man kan önska sig: glass, öl, vin, mat, pingisbord, ett tusenbitarspussel. Sitt riktiga hem delar hon med två tjejer hon mötte i San Franciscos prideparad.

– Jobbar jag mer än vad jag gjorde i Sverige? Ja, det gör jag definitivt. Dagen blir dessutom längre eftersom jag ibland äter alla mål på jobbet, jag tillbringar utan problem tio timmar på kontoret. Såklart får jag mejl även på söndagskvällar. Sen är det upp till mig om jag vill svara på dem då. Det är sådant som händer med fri arbetstid, det blir mer otydligt när man ska och inte ska jobba.

Ungefär fem mil sydost om San Francisco ligger Palo Alto, en medelstor stad på omkring 66 000 invånare. Här finns Nordic Innovation House – en samlingsplats för nordiska IT-företag, investerare och rådgivare. Samarbetet harfunnits sedan 2014 och drivs och finansieras av de nordiska ländernas myndigheter. En av initiativtagarna är Sveriges representant på plats, Anne Lidgard, som är anställd av Vinnova. Ett av hennes uppdrag är att hjälpa nya svenska företagare, så kallade start-ups, att få in en fot i SiliconValley.

– Tanken är att vi ska vara 'the go to place' för nordiska start-ups, och hjälpa till med allt de behöver i ekosystemet Silicon Valley. Allt handlar om nätverkande här. Känner man ingen och vill komma i kontakt med någon så kommer man ingenstans utan ett introduktionsbrev. Men man bör se Silicon Valley som ett komplement till våra egna innovationssystem hemma i Sverige. Man måste inte flytta hit för att kunna utnyttja resurserna här.

Sammanlagt är det omkring 50 svenska medlemmar som kommer och går på Nordic Innovation House. En del använder det som ett faktiskt kontor, andra för att kunna registrera en adress i Silicon Valley att ha påvisitkortet. Men exakt hur många svenska företag och personer som finns och jobbar i området totalt är svårt att säga.

– Det finns ju ingen anmälningsplikt men jag har hört upp emot ett tusental, och jag tror inte att det är någon överdrift, säger Anne Lidgard.

På de tre år som hon bott i Palo Alto har intresset för Sverige vuxit märkbart. Investerare och så kallade venture capital-firmor har fått upp ögonen för vad som händer i Norden och hon tror att vi bara har sett början av en stark entreprenörsvåg från de nordiska länderna.

Med teknikföretagens expansion och inflyttning till San Francisco kommer dock andra förändringar. Diskussionen om vad det gör med staden är intensiv, så kallade “techies” anklagas för att rekordhöja hyrorna och bidra till gentrifieringen i staden. Fiona Rolander tycker att det är tydligt att det finns två olika San Francisco.

– På väg till jobbet cyklar jag bredvid folk på hoverboard, och ser folk på longboards eller sparkcykel med små motorer. Alla har samma glasögon och frisyr, ljus skjorta och jeans eller t-shirt med företagslogga. Så ser det verkligen ut. Men det är ju halva San Francisco. Det finns en stor krock med den andra halvan, det vill säga de som inte är techies. Vi har till exempel jättemånga hemlösa här, och man ser också personer som drivs ut ur staden för att de inte har råd att bo kvar.

I stadsdelen Mission där Fiona bor är medelhyran för en tvårumslägenhet i dag 3200 dollar i månaden (cirka

26 000 kr) jämfört med 1900 dollar (cirka 15 500 kr) för bara tre år sedan. Undersökningar visar också att Mission, som historiskt sett är ett latinamerikanskt område, är på väg att förändras radikalt. Mellan 2013 och 2025 beräknas traktens latinamerikaner ha minskat med 17 procent. Det ser likadant ut i andra delar av staden. Även San Franciscos svarta befolkning minskar stadigt, och bara sedan 2010 har medelhyran ökat med 50 procent.

– Det är vi techies som anklagas för att vara problemet. Det är våra jobb som trissar upp lönerna och huspriserna och som driver ut de som ursprungligen har bott och vuxit upp här. Jag har träffat folk i Dolores Park i Mission som har mexikansk bakgrund som säger 'det är här jag känner mig hemma, men jag har inte råd att bo kvar'. Det är viktigt att förstå att det lyxiga techlivet påverkar människor som inte har råd att leva på samma sätt.

Tar man pendeltåget över Oakland Bay Bridge kommer man till den lilla staden Walnut Creek. Här bor Kristofer och Natalie Källsbo sedan snart åtta månader tillbaka.

Deras lilla lägenhet ligger i ett hus som påminner om en gated community. Här finns pool, vinkällare, gym och grillplatser. De letade först boende inne i San Francisco, utan att hitta något till ett bra pris – men även i Walnut Creek är det dyrt att bo.

– Jag trodde ju aldrig någonsin att vi skulle betala30 000 kronor i månaden för en lägenhet innan viflyttade hit, säger Kristofer.

Med över femton års erfarenhet i IT-branschen blev Kristofer direktrekryterad till Seal Software i San Francisco – ett företag som analyserar kontrakt med hjälp av artificiell intelligens. Uppvuxen i Örgryte i Göteborg, även han med en pappa inom teknikbranschen, lärde sig Kristofer att programmera redan som åttaåring.

– Jag har bara gått ut gymnasiet, så jag har börjat i andra ändan. Dragit kablar och installerat om datorer och hållit folk i handen när de kollar sin mejl. Det man i min bransch kallar skitjobb. Jag fick min första dator när jag var sex år.

När Kristofer fick jobberbjudandet i San Francisco sa Natalie upp sig från sitt jobb på Audi i Göteborg, och bestämde sig för att börja plugga java-utveckling på distans.

– Tidigare funderade jag aldrig över att det faktiskt är någon som sitter och skriver tretusen rader kod för att jag ska kunna skriva en ny Facebook-status. Men när jag och Kristoffer träffades förstod jag vilket arbete som krävs för att få all teknik i vår vardag att fungera. Det fascinerade mig och jag bestämde mig för att lära mig mer.

i den lilla bokhandeln i Walnut Creek utgör datamanualer hälften av topplistan över flest sålda böcker. Och i Silicon Valley-världen tycks det helt normalt med ett par som har programmering som gemensamt intresse.

– Jag älskar att pyssla och skapa grejer. Kristofer brukar fråga 'har du inget program som du saknar som vi kan göra?'. Sen sitter vi och labbar tillsammans. Jag är lite mer av en projektledare och Kristofer är den som kodar, säger Natalie.

Kristofer är bara inne på kontoret i San Francisco varannan vecka. Desto mer tid tillbringar han i vardagsrummet i Walnut Creek. När det stundtals låser sig i kodskapandet lägger Kristofer sig i poolen och lyss-

nar på P3 dokumentär eller försöker duscha sig fram till en lösning.

– Problemlösningen är det jag gillar bäst. Jag har ju tur som får jobba med mitt största intresse, och så tycker jag faktiskt att det är kul att kunna något på en nivå som inte alla kan. På samma sätt som att jag blir imponerad av någon som är riktigt bra på att laga mat, rita eller bollsport. Tyvärr är det väl fler som blir imponerade av Zlatan än min kod, men det får jag leva med, säger han och skrattar.

Fast just på den här platsen på jorden är det faktiskt så att datakodning kan väcka större beundran än Zlatans fotbollskonster. Kristofer har flera gånger hamnat i tekniska diskussioner på udda ställen, som i kön till mackstället Subway.

– Det kan jag inte påstå att jag har råkat ut för hemma. Här är det lika vanligt att du träffar någon på krogen som driver ett startup-företag som att du träffar någon som jobbar på Volvo i Göteborg.

Efter en vanlig arbetsdag fylld av IT-drift och programmering är hjärnan ofta helt slut. Men ändå lägger Kristofer 10–15 timmar extra i veckan på att lära sig nya grejer.

– Min karriär hade ju aldrig sett ut som den gör nu om jag inte hade hängt med och utvecklats.

Tillsammans håller han och Natalie för tillfället på att bygga ett bildlagringsprogram. Visst, de gör andra saker också, som att spela igenom hela Super Mario World och Donkey Kong, och såklart också försöka se mer av Kalifornien. Men helst bygger de grejer när de får en timme över då och då.

– Jag börjar fundera på vad vi hade kunnat göra om vi hade 40 timmar i veckan att bara labba med grejer, säger Kristofer.

Natalie fyller i:

– Vi har en dröm om att vi någon gång ska starta ett eget bolag.

Hanna Rasmuson