Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Vår rapport visar bland annat att det inte finns någon sökbar sammanställning av ordförande Jean-Claude Junckers korrespondens, till skillnad från Cecilia Malmströms, skriver debattörerna. Bild: Bild: FREDRIK PERSSON / TT

Svensk offentlighetsprincip utmanas av EU-beslut

Debatt Fungerar EU:s offentlighetslag och kan den användas för att få insikter utöver vad som framgår i de offentliga pressmeddelandena? Svaren är föga uppmuntrande, visar en rapport författad av journalisten Staffan Dahllöf och Filip Lerulf, OEIC.

När den svenska offentlighetsprincipen i tryckfrihetsförordningen firar 250 år har det gått 15 år sedan EU fick en liknande lagstiftning. Syftet med EU:s öppenhetsförordning var tydligt: Medborgarna skulle säkras en rätt att på fastlagda villkor ta del av myndigheternas handlingar. Svenska politiker i ministerrådet och i EU-parlamentet drev på. I dag kan vi konstatera att resultat blev sådär. De faktiska landvinningarna för öppenhet och medborgarinflytande utsätts nu dessutom för en ökande press.

Av EU:s 500 miljoner invånare är det bara 0,001 procent (6 525) som utnyttjar möjligheten att be om insyn i EU-handlingar med stöd av lagen från 2001, enligt senast tillgängliga uppgifter. Majoriteten är forskare, jurister och lobbyister. Journalister stod bara för 299 av ansökningarna, motsvarande knappt fem procent.

I den nya rapporten ”Insyn genom tonade rutor – Om den villkorliga öppenheten i EU-kommissionen” granskar vi utvecklingen och tillämpningen av EU:s offentlighetsprincip, samlar uppgifter om hur den används, och gör egna försök att få en överblick i tre aktuella men vitt skilda politiska frågor med hjälp av gällande EU-regler:

* Skall EU införa egna skatter?

* Vad kan vi veta om EU:s förhållande till Saudiarabien?

* Är det möjligt att se eller bara överblicka kommissionsordföranden Jean-Claude Junckers korrespondens?

Utgångspunkten för vår granskning var om EU:s offentlighetslag kan användas för att få insikter utöver vad som framgår i de officiella pressmeddelandena.

Nedslående resultat

Svaren blev föga uppmuntrande:

* Arbetet med att ge EU en uttalad skatterätt är tydligen så känsligt att handlingar från den arbetsgrupp som utreder frågan inte bara måste undanhållas allmänhetens ögon, men också medlemsländernas regeringar!

* EU:s relationer till Saudiarabien under 2,5 månader 2015 uppges inskränka sig till kondoleansbrev med anledning av kung Abdullahs död, en ursäkt för EU:s frånvaro vid en konferens, och två saudiska så kallade verbalnoter – en om stöd för landets kandidatur till att leda FN:s kommission för mänskliga rättigheter (!) och en not om förehållande till Jemen, avsänd tio dagar innan bombkriget mot landet. De två politiska noterna lämnades inte ut.

* Det finns heller ingen sökbar sammanställning av ordförande Junckers korrespondens, till skillnad från kommissionär Cecilia Malmströms. USA:s förre utrikesminister, nu presidentkandidat, Hillary Clinton blev utsatt för hård kritik för att ha lagrat tjänstemejl på en privat server. Hur Jean-Claude Juncker hanterar sin korrespondens – och var mejlen förvaras – är inte ens möjligt att överblicka.

Illustrerar missförhållanden

Dessa tre exempel har kanske bara ett begränsat anekdotiskt värde, men hanteringen i sig illustrerar flera genomgående missförhållanden:

* Kommissionen saknar 15 år efter öppenhetsförordningens tillkomst fortfarande ett fungerande dokumentregister för utomstående. Trots en uttalad kritik för åtta år sedan från EU:s dåvarande ombudsman P. Nikiforos Diamandouros har inget hänt.

* Handläggningstiderna på de stadgade 15-30 arbetsdagar överskrids regelbundet. Det tog kommissionen 65 arbetsdagar att besvara ansökan om insyn i arbetet med EU-skatter, 42 dagar att redogöra för EU:s relationer med Saudiarabien och 56 arbetsdagar att få klarhet i att, och varför, kommissionen inte redovisar ordföranden Jean-Claude Junckers korrespondens.

* De anförda skälen att avslå en ansökan i våra fall, men också generellt är att skydda kommissionens eget arbete från insyn och inblandning utifrån.

Slumrande hot

Ändå är huvudproblemet inte att reglerna fungerar knackigt och att de i de här tre fallen var en begränsad hjälp. De verkliga problemen är det slumrande hotet från kommissionen om att försämra den gällande förordningen, de ständigt återkommande angreppen på öppenheten från annan EU-lagstiftning, och det till synes monumentala politiska ointresse som har avlöst öppenhetsentusiasmen för 15 år sedan.

Ett aktuellt exempel är det snart beslutade direktivet om företagshemligheter.

EU-parlamentet fick i sista ögonblick skärpt en formulering om att direktivet inte får stå i vägen för att ”utöva rätten till yttrande och informationsfrihet.”

Vackert så, men en rätt liten och osäker tröst i hårda tider.

Ett annat och möjligtvis värre hot är den också snart beslutande nya dataskyddsförordningen. Här blir vi utelämnade åt EU-domstolens nåd och barmhärtighet. Det blir domstolen som ytterst skall uttolka hur tryck- och yttrandefriheten kan ”förenas” med skydd av personupplysningar. I Sverige i dag står tryckfrihetsförordningen som grundlag över personuppgiftslagen (Pul). Det blir snart historia. Därefter får vi se om EU-domstolen ger sig själv rätt att redigera Facebook-konton, meddelanden på Twitter och besked på Instagram. Betänk att det är samma domstol som i Lindqvistmålet 2003 olagligförklarade en hemsida för småländska konfirmander därför att sidan innehöll uppgiften att en av kyrkans medarbetare hade stukat foten, tydligen en känslig personuppgift.

Kommer att gälla som svensk lag

Direktivet om företagshemlighet och persondataförordningen tas inom EU, men kommer att gälla som svensk lag i Sverige, till skillnad från EU:s öppenhetsförordning som enbart gäller för EU:s institutioner. Det borde ha ökat intresset utanför de EU-engagerades begränsade skara.

Dessvärre är det få politiker och pressorganisationer som har orkat följa och uppmärksamma förändringarna. 250 år efter tryckfrihetsförordningens tillblivelse och 15 år efter EU:s försök i samma riktning tycks öppenhet inte längre vara en svensk profil- och hjärtefråga.

I ljuset av den legitimitetskris som präglar snart sagt alla delar av EU-samarbetet är detta anmärkningsvärt. Om man verkligen vill styrka medborgarnas möjligheter att förstå, följa och kanske till och med påverka EU:s dagordning borde fungerande offentlighetsregler vara en rätt överkomlig uppgift att lösa.

Staffan Dahllöf

frilansjournalist och författare till rapporten ”Insyn genom tonade rutor – Om den villkorliga öppenheten i EU-kommissionen” (OEIC)

Philip Lerulf

ordförande Organization for European Interstate Cooperation, OEIC

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst