Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Regeringens miljöpolitik är både ineffektiv och kontraproduktiv, skriver debattörerna. Bild: Arkivbild: Pontus Lundahl

Svensk klimatpolitik dyr och ineffektiv

Debatt Regeringens nuvarande klimatmål kan beskrivas som dyr och ineffektiv symbolpolitik. Att de kommande tio åren reducera de svenska utsläppen av växthusgaser till 40 procent av 1990 års nivå förbättrar bara vår miljö marginellt – till priset av mycket stora ingrepp i samhällsekonomin, skriver professorerna Runar Brännlund och Bengt Kriström.

Vi är bägge miljöekonomer och inte några klimatskeptiker och det står klart att något behöver göras mot den globala uppvärmningen. Frågan är bara vad. Det är obestridligt att växthusgasproblematiken är global och det borde vara lika självklart att sätta in åtgärderna på global nivå.

Det är också den svenska regeringens ambition att verka för internationella lösningar. Men Sverige behöver inte invänta det trögrörliga internationella förhandlingsmaskineriet för att kunna göra en global insats för miljön. Vi skulle få mycket mer miljö för pengarna – tiodubbelt i termer av minskade utsläpp – om vi investerade våra pengar i klimatsmarta lösningar utomlands i stället för att försöka minska våra egna utsläpp på marginalen.

För en ekonom är det naturligt att se till begrepp som marginalnytta och marginalkostnad. I vår nya bok En effektiv klimatpolitik (SNS Förlag) utgår vi från två fundamentala frågor, som bägge rimligen borde ligga till grund för miljöpolitiken. Vad kostar det? och vad är det värt? Det borde vara en självklarhet att sätta in åtgärder där de gör störst nytta. I klarspråk: Varför ska den gamla damen i Västerbottens inland betala ännu mer i bensinskatt när vi kan få ut mer av att skänka gasolkök till kvinnorna i Burkina Faso? Det vore en trippel välgärning – för miljön, utvecklingsländerna och svensk landsbygd – att lägga om kursen här.

Ineffektivt och kontraproduktivt

Tyvärr har den förda politiken i hög grad utformats av särintressen och de styrandes behov av skenbar politisk handlingskraft. Många av de nationella insatserna som gjorts är ineffektiva, eller rent av kontraproduktiva också på nationell nivå.

Koldioxidskatten – som helst borde vara global – hör tillsammans med utsläppsrättshandeln till de överlägset bästa verktygen för att minska skadliga utsläpp. Mot dem kan ställas regeringens omhuldade miljöbilspremie som, liksom subventionering av etanol och olika energisparprogram, helt borde slopas. Miljöbilar har i praktiken varit liktydigt med etanolbilar. Men beskattas den skadliga substansen – i det här fallet koldioxidutsläpp – så finner företagen själva de bästa lösningarna att minska utsläppen. Politiska pekpinnar är i bästa fall överflödiga, i sämsta fall skadliga.

Den svenska etanolsatsningen är ett exempel på det senare. Enligt beräkningar gjorda av professor Sören Wibe har denna i själva verket ökat utsläppen av koldioxid med 20 miljoner ton sedan millennieskiftet, jämfört med om samma transporter gått på bensin och diesel. Att omvandla biomassa till flytande energi förbrukar i sig stora mängder energi. Ändrad markanvändning frigör också koldioxid och andra växthusgaser. Odlingen av biomassa tränger dessutom ut annan jordbruksproduktion, vilket ökar den globala nyodlingen och skapar ytterligare utsläpp.

Kalkyler missar sidoeffekter

Det är överlag ett problem att många miljökalkyler inte tar hänsyn till denna typ av oavsedda sidoeffekter. Energieffektivisering är ett annat problematiskt verktyg eftersom det lätt drabbas av anpassningsbeteende från brukarna. Lyckas effektiviseringen blir i praktiken energin billigare, vilket ofta leder till ökad konsumtion av den berörda energikällan. Effekten kan med andra ord bli den rakt motsatta till vad man önskat sig.

I stället för att försöka parera detta med skattesatser är det både enklare och effektivare att enbart använda skattesatsen som styrmedel. Då slipper man att på politisk väg peka ut vilka nya tekniker som bör gynnas, med allt vad det innebär av påtryckningar, prestige och ovidkommande hänsyn till opinionen.

Vår slutsats är att svensk miljöpolitik skulle bli betydligt bättre om insatserna renodlades, effektiviserades och moderniserades. Politiken bör ha ett internationellt fokus och koncentrera sig på några få enkla styrmedel. Staten kan också bidra genom generellt stöd till forskning och utveckling av ny miljöteknik. Detta vore betydligt effektivare än den förda symbolpolitik som går ut på att visa upp Sverige som ett föregångsland.

En omläggning av politiken i den riktning vi pekat ut här skulle göra betydligt mer för kommande generationer och samtidigt vara till större gagn för svensk ekonomi.

Runar Brännlund

professor i nationalekonomi vid Umeå universitet

Bengt Kriström

professor i resursekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst