Berättelsen om snilleblixten på påskdagen 1907 är ett av de mest mytologiserade ögonblicken i svensk industrihistoria. Den 30-årige ingenjören Sven Wingquist – anställd på Gamlestadens fabriker för att göra något åt att vävstolarna ständigt blir skeva när byggnaden hasar runt i den göteborgska blåleran – skådar plötsligt ljuset.
I ett kreativt rus, i princip medan äggen och laxen väntar, skissar han upp det dubbelradiga sfäriska kullagret.
Sedan följer framgångssagan med prydlig och liksom obeveklig dramaturgi: Gamlestadens fabriker startar SKF som i sin tur startar Volvo. Inget blir sig likt i Göteborg efter Sven Wingquists inspirerade påskdag.
Fullt så rätlinjig och mirakulös var väl inte historien i verkligheten. Det var emellanåt hårda och bittra diskussioner i styrelserummen.
Men en lite mer detaljerad versionen av framgångssagan är bara till Sven Wingquists fördel.
Snilleblixten var ingen lyckträff. Han var ingen introvert uppfinnarjocke. Wingquist hade i tjugoårsåldern praktiserat på verkstäder i USA. Han följde noga kullagerforskningen och hade tidigt lyckats tjata sig till ett slags forskningsverkstad under Gamlestadens paraply. Han hade en sällsynt förmåga att prata omkull allt motstånd.
SKF fanns innan det dubbelradiga sfäriska kullagret fanns. Wingquist var inte bara ingenjör – han var också en ovanligt fiffig entreprenör.
SKF:s explosionsartade utveckling de första åren berodde alltså lika mycket på Wingquists manöverskicklighet i en blixtsnabbt föränderlig bransch som på hans kullager. Han registrerade snabbt de bärande patenten i alla stora industriländer. Överallt – både i Sverige och utomlands – dök det upp mer eller mindre seriösa konkurrenter eller kartellbildningar. Ett veritabelt kullagerkrig pågick på 1910-talet. Sven Wingquist vann kriget för SKF.
I slutet av 1920-talet aktiverades ett bolag som Wingquist grundat redan på 1910-talet. Namnet var latin och syftade på kullager: Volvo, Jag rullar. På samma sätt som SKF övertrumfat sitt moderbolag växte sig Volvo snabbt större än SKF.
När han var drygt 40 råkade han ut för något som i dag är en alldaglig diagnos, men som då tedde sig förbryllande.
Sven Wingquist var helt enkelt utbränd. 42 år gammal avgick han frivilligt som vd. Så småningom började han arbeta deltid. Man vill gärna tänka sig att det var som ett led i rehabiliteringen han lät sig enrolleras som vd för Bofors kanonfabrik i några år. Det tycks ha gjort honom gott. När han var drygt 60 verkar han åter ha varit lika outröttlig som när han ritade kullager på Gamlestaden i början av seklet.
Sven Wingquist lyfte den göteborgska industrin ur blåleran. Han är väl värd sin plats på listan.
9. Sven Wingquist (1876-1953)
