Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Sven Rånlund: Förnyelse – vad betyder det?

Kulturkrönika

Och från stat, landsting och kommun utgick det ett påbud att Sveriges alla frigrupper på teaterområdet skulle förnyas. Det sades: ”Gå, men gör inte som ni gjorde senast.”

Och de små frigrupperna gick hem till sina replokaler och funderade över vad de hade hört och hur de skulle förnya sig, på det att de därmed skulle undgå sänkta projekt- och verksamhetsbidrag. För detta var i en tid när det som var vant och långsiktigt ansågs lägre än det som var nytt, tillfälligt och – nytt.

Exakt i vilken ände som ordet ”förnyelse” först penetrerade den offentliga kultur­politiken vågar jag inte säga, det är möjligt att museivärlden kom före scenkonsten. Klart är att bland de nödvändiga glosorna som kulturarbetare måste peppra sina ansökningar med står förnyelse högt, kanske högre än andra nyckelord som delaktighet, samverkan, genusmedvetet, interkulturellt.

Men vad är förnyelse? Räcker det som frigrupp att ibland slänga ut badvattnet eller måste hela baljan bort?

Jag hamnar en kväll på Teater Trixter, frigruppen som lever upp till alla fördomar man kan ha om frigrupper. De huserar inte i en källare men väl i ett garage. I foajén är det trångt och varmt, lokalen har bara en toalett, många känner varandra, bib-vinet är billigt, en dj spelar musik. Det visar sig vara producenten. Vi pratar ett tag, jag får höra att ett bidrag sänkts. Motiv? Anslagsgivaren önskade mer – förnyelse.

Trixters nuvarande föreställning heter Monomani och består av fyra nyskrivna monologer, filmer och en konstutställning. Tanken är att produktionen ska förändras från kväll till kväll och även kunna turnera i olika format. Hur låter det som förnyelse?

Kulturpolitik är svårt, men svårare är att göra konst. För konstutövaren ska ju vara sann inte mot kulturbyråkratins modeord utan sin konstnärliga vision. Att i vårt projektfixerade samhälle få ihop det ena med det andra, det är en konst i sig. För en blivande entreprenör finns ingen bättre skola än några säsonger i det fria kulturlivet.

Trixter har jag följt sedan starten för 20 år sedan. Uppsättningarna har inte alltid satt djupa avtryck men ofta har jag upplevt en linje, en intressant vilja och vision. Monomani bryter några nya spår, men särskilt gläds jag åt hur film och måleri vidgat Trixter-dörren och lite grann ruskat om villkoren.

Någonstans där kunde samtalet om frigruppsteatrarnas ”förnyelsearbete” börja: i det befintliga, i långsiktighet, men utifrån viljan vidare. Att släppa taget kan alla ensembler – vore det inte spännande om kultur­politikens tjänsteandar ibland också peppades att hålla kvar?

är teater- och litteraturkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur. Senast skrev han om Teater Tamauers barnföreställning Blå & rosa band.

Mest läst