Att gå in i Sven Nilssons installation på Konstmuseet i Göteborg är som att gå in i en spöklik kraftmätning mellan David Lynchs surrealistiska scenografier och Ingmar Bergmans allegoriska lek med döden. Tunga röda draperier, ett bord upplyst av en liten lampa, två stolar och ett schackspel på väg mot sin upplösning. Rätt vad det är börjar ljus sippra från ridåns springor och ett par bildrör snurrar likt buddistiska bönetavlor. Så småningom framkallar de hologramliknande gestalter som slingrar sig ut och snabbt in igen mellan springorna. Nu kan den egna kraftmätningen med demonerna ta vid. För börjar man själv snurra åt motsatt håll, kan man fånga bilden i sin helhet om så för bara en sekund. Och vad är det för bild som uppenbarar sig om inte liemannen? En symbol som sedan länge slutat ha någon verkan för annat än småbarn och halloweenfirande.
Verket hade mått bäst av att vara placerat i en annan tidsepok tänker jag syrligt för mig själv. Men efter ett tag skakar jag av mig min arbetsskadeskepsis och drabbas av allvaret och framför allt poesin i det fastfrusna schackspelet. Det upphävda ögonblicket innan det avgörande draget.
Jag kommer att tänka på min mor. I sin ungdom var hon en av Rumäniens bästa schackspelare, men när jag var liten och hon lärde mig spela, kunde hon aldrig låta mig vinna. Inte en enda gång. Men jag gav mig aldrig. Skönheten bestod just i kampen mot det övermäktiga och njutningen i vissheten om kampens lönlöshet. Jag vidrör en pjäs, men den sitter fast. Det gör inte så mycket. Segern är redan avgjord. Den vite bonden kan närsomhelst förvandlas till en drottning och ta hem spelet. På konsternas scen segrar alltid livet över döden, på livets scen ser det som bekant annorlunda ut.
Sven Nilsson har onekligen lyckats skapa ett såväl rumsligt som existentiellt spännande verk med många dimensioner och grader av mystik. Skillnaden mellan konstnär och trollkarl har nog aldrig varit mindre. Det skall bli spännande att se vad Nilsson tar fram ur hatten nästa gång.
