Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 3

Bild: Bild: Anders Hofgren

Sven-Bertil Taube | Konserthuset, fredag

Konsertrecensioner

Konsert

Konsert

Sven-Bertil Taube

Konserthuset, fredag

Bäst: Trubbel och när Taube tar upp gitarren och gör en avskalad Så skimrande var aldrig havet.

Sämst: Ingenting alls.

Publik: Fulltalig och förförd.

När det handlar om en så erfaren estradör som 81-årige Sven-Bertil Taube kanske man inte längre kan tala om turnéstarter. Tittar man i kalendern var detta ändå sådan.

Så handlade det också mycket om tid. Gången sådan, men tack vare orden och musiken, också om fullständig närvaro i nuet

Sven-Bertil Taube, för kvällens tillsammans med stor orkester och relativt nyvunne samarbetspartnern Peter Nordahl, tar med oss på en resa som får marken att skälva en smula under mig.

Vi följer en femtonårig Sven-Bertil genom ruinerna i efterkrigstidens Europa och hamnar i Paris. Senare i en stuga utanför Malaga där han tar gitarrlektioner, borrar ner tårna i den spanska strandsanden och får brev, Skärgårdsbrev, från sin något fattigare vän Olle Adolphson hemma i Stockholm. Olles visa spelar han för hittehunden Solo.

Så bara ett år tillbaka i tiden finner sig Taube vid vännen Olle Adolphsons blanksvarta gravsten vid Ravlunda kyrka på Österlen. ”Kände jag honom litegrand, eller kände jag honom alls?”, funderar Taube och öppnar dörren till både skuld och sorg över att han kanske inte tog sid tid för vare sig vännen eller hans visor medan de båda var i livet.

Att Sven-Bertil Taube och Peter Nordahl på två hyllade skivor ägnat mycket utrymme just åt Olle Adolphsons visor är möjligen ett slags försoningsarbete. Kanske är det därför tolkningarna är så ömma, så helt i genom engagerade. I Olles klassiker Trubbel, där Taube reciterar enbart själva essensen i texten, briljerar orkestern i Nordahls bedövande vackra arrangemang som har många detaljer, så många skiftningar.

Taube och Nordahl har slagit an flera strängar hos varandra, de inspirerar och harmoniserar på ett sätt som man märker att båda är oerhört tacksamma över. Det är flyhänt, ledigt, inkännande och med absolut gehör för både ton och text. Jo, Nordahl leder Taube rätt ibland, med en vänlig hand, samtidigt som han dirigerar orkestern. Och när Sven-Bertil kommer en smula fel i avslutningen av finalen Ett sista glas väljer han att komma tillbaka och ta om slutet. Till publikens stora jubel.

Det är mycket, mycket kärlek i salongen. Så snuddar Taube och Nordahl också vid både livets och musikens kärna.

Bild - 1
Bild - 2
Mest läst