Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Svängdörrar en livsfara

Att personal låser dörren och går är oacceptabelt Men lika lite som grindarna kan hållas öppna på föreskolegården, bör olåst utåt vara norm på demensboendet.

Obemannade demensavdelningar nattetid har visat sig vanligare än de flesta trodde. Inte heller Socialstyrelsen trodde att dess nattliga räd skulle avslöja så stora brister. Resultaten visar att 60 procent av äldreboendena tidvis har en orimligt låg bemanning, vilket alltså medför att ångestfyllda, nattvandrande dementa lämnas ensamma.

På Sveriges Kommuner och Landsting tvingas Göran Stiernstedt återigen konstatera att kommunerna inte tagit sin del av ansvaret. Dessa omfattande brister borde ju ha uppdagats i ett tidigare skede, i samband med att kommunala uppföljningar och granskningar av den verksamhet man äger, alternativt beställer och betalar för.

Några minimikrav på bemanning vill han dock inte se. Även från Socialstyrelsens sida sägs att det vore "väldigt problematiskt".

Resonemanget känns igen från de eviga diskussionerna från barnomsorgen om minimibemanning och maxtak för grupperna. Den som inte vill betala för en omsorg av god kvalitet hittar alltid skäl. Trots att det stundtals är skrämmande uppenbart för alla anhöriga vad som behövs.

Nog borde det vara självklart att det på en demensavdelning åtminstone skall finnas en anställd som kan svara om natten.

Problematisk är däremot rätt ord när det gäller principen om upplåsning som Socialstyrelsen propsat på. Det var i juni som Socialstyrelsen hävde tidigare riktlinjer, och började hävda att det är ett lagbrott att låsa in någon mot dennes vilja – även när denne någon inte har sina tankefunktioner i behåll och är i stånd att fatta avgörande beslut.

I exempelvis Varberg har man, med stöd av oroliga anhöriga, kommit överens om att dessa som företrädare för vårdtagaren skall kunna godkänna lås. En rimlig princip, men lika väl olaglig.

Men om lagen, så som den i dagsläget tolkas, blir till en fara för dem den skall skydda? Om Asta ramlar och några anställda hjälps åt för att bistå henne, skall det då vara möjligt för Alf att ta hatt och käpp och rymma iväg "hem"?

Kanske inte, löd slutsatsen i den rapport om tvångsåtgärder som Svenskt Demenscentrum överlämnade till socialministern för ett par veckor sedan. Man gör liknelser med vården av psykiskt sjuka, där tvångsåtgärder är möjliga för att säkerställa skydd mot liv och hälsa. Men, säger rapporten, det måste till tydliga regler kring beslut som nödvändiga tvångsåtgärder för personer saknar förmåga att bedöma sin egen situation. Åtgärderna skall graderas och besluten fattas av beställaren, det vill säga socialnämnderna i kommunerna. Dock med möjlighet att delegera vissa beslut till tjänstemän.

Det är ett rimligare förslag än Socialstyrelsens stelbenta nej – så länge det inte berör en ytterdörr! För upplåsning bör ju inte bli föremål för prövning var gång en ny patient får plats. Det vore att sätta den kognitivt oförmögne patientens rätt till självbestämmande framför andra patienters rätt till säkerhet.

Ser man däremot exempelvis till den kritiserade tvångsmedicineringen med lugnande medel, leder Demenscentrums förslag – som inkluderar rätt till överklagan – rätt.

Mest läst