Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Susanna_Mannelin_ledarkolumnist_WEBBKRONIKA

Av någon outgrundlig anledning tillmäter feminismen traditionellt manliga ideal högst värde, skriver Susanna Mannelin. Bild: LD

Susanna Mannelin: Vem är den feministiska förebilden?

Ledarkrönika

På internationella kvinnodagen kunde man i tidningen Expressen läsa att Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi och frekvent debattör, utsetts till "Årets kvinna". I ingressen konstateras Wold vara en feministisk förebild och det typiska feministiska narrativet känns onekligen igen i juryns motivering: Wold "slog" sig in i toppen och "gjorde slarvsylta" av myter, hon är en "stridbar" kvinna "rustad" med forskning och sarkasm.

Feministiska förebilder tenderar att vara just stridbara människor som gör slarvsylta av det ena och det andra. De tar obekymrat den plats de behagar, de prioriterar sig själva, och blir de arga får alla veta det. De "tar ingen skit" och klampar gärna likt Pippi Långstrump rakt in på kalaset och äter upp hela gräddtårtan.

Feministiska förebilder beter sig påfallande ofta likt manliga skitstövlar.

Professor Wold själv är inte den som drar sig för att vara svidande spydig mot eventuella kritiker i sociala medier — likt vilken magsur akademikerman med makt som helst kastar hon gärna huvudet bakåt och flabbar med ett utsträckt Twitterpekfinger åt den okunniga pöbeln.

I intervjun kring utnämningen till "Årets kvinna" förkunnar Wold att människan är gjord för att leva i krig, och att en person som är känslomässigt kontrollerad, mysig och avslappnad är en person "som väl ingen människa vill vistas i närheten av".

Av någon outgrundlig anledning tillmäter feminismen traditionellt manliga ideal högst värde. Det är viktigt att tillskansa sig makt, att göra karriär, att "leva i krig". Tänk på dig själv, lägg inte band på dina känslor och gör processen kort med den som kommer i vägen.

Att det skulle finnas kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn för att de vill är helt otänkbart – vilket professor Wold så tydligt visar i ovan nämnda intervju när hon beskriver det som vansinne att majoriteten av kvinnorna fortfarande kan "ställa upp på" att ta större delen av föräldraledigheten.

För elva år sedan skrev författaren, vänsterdebattören och feministiska ikonen Nina Björk en debattartikel där hon funderade över varför små barn tillbringade så mycket tid på förskolan och så lite med sina föräldrar.

Björk ifrågasatte en feministisk rörelse som helhjärtat anammat en manlig oberoendekultur och hennes text rörde upp en storm av reaktioner där hon förkastades som reaktionär av sina medsystrar.

Det har aldrig varit populärt att omhulda traditionellt kvinnliga värden inom feminismen. Att utan att skämmas få frossa i ytligheter som nagellack och tjusiga klänningar har på senare år till slut tagits till nåder, men den som väljer mjuka värden familj före karriär eller andra ideologiskt godkända aktiviteter göra sig icke besvär – och ve den som råkar vara "mysig"!

"Varför kallar du dig inte feminist längre?", frågar en gammal bekant. För att jag är en känslomässigt kontrollerad, harmonisk person som hellre väljer att ta ut största delen av föräldraledigheten än karriärklättrar. Och du skulle aldrig få se någon dylik bli utsedd till "Årets kvinna".

Mest läst