Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Susanna Birgersson: Vem betalar flyktingnotan?

Ska svensk flyktingpolitik bekostas genom att barn dör i mässling? Nej, men prioriteringarna i biståndet borde diskuteras mer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den svenska biståndsmyndigheten Sida har fått i uppdrag av Utrikesdepartementet att beräkna konsekvenserna av att samtliga verksamheter halveras. Listan är förskräckande, bland annat detta: 50 000 barn skulle bli utan skolgång. 8 000 färre barnmorskor skulle utbildas och 156 000 barn gå miste om behandling mot undernäring. 250 000 barn skulle inte få vaccin mot mässling och 5,5 miljoner människor skulle inte få sitt dricksvatten renat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är alltså detta regeringen överväger, i syfte att ordna finansiering till de kommande årens dramatiskt ökade kostnader för flyktingmottagandet. De planerade avräkningarna ställer oss inför ett moraliskt dilemma av aldrig skådad omfattning. Ska vår flyktingpolitik verkligen finansieras av medel som annars skulle ha gått till världens allra fattigaste och mest utsatta? Kan inte alla se att det är direkt omoraliskt?

Sida är emellertid inget oberoende utredningsinstitut, utan både en arbetsgivare och en paraplyorganisation för en omfattande biståndssektor. Det säger sig självt att en skattefinansierad organisation med mångmiljardanslag kan frestas att överdriva konsekvenserna av nedskärningar – kanske inte enbart av omsorg om världens fattiga.

Dessutom har det genom årens lopp framförts mycket kritik av hur Sveriges unikt frikostiga bistånd har använts: slöseri, brist på transparens, pengar som har hamnat i fickorna på diktatorer. En mer generell kritik gäller hur bistånd kan fungera som bränsle i konflikter och att det kan motverka att stater själva tar ansvar för att ordna skolgång och sjukvård åt sina medborgare.

Därför måste det inte vara fel att regeringen tar en del av den ständigt ökande biståndsbudgeten till att finansiera flyktingmottagandet. Men det som nu förbereds verkar helt planlöst. Var är de politiska prioriteringarna? Är osthyvelsmetoden det bästa våra toppolitiker och skarpaste tjänstemän kan uppbåda?

Sverige har en biståndsminister. Hon heter Isabella Lövin (MP). Om stora delar av biståndsbudgeten ska omdirigeras behöver hon presentera en seriös utredning om var nedskärningarna gör minst skada. Allt kan inte vara precis lika viktigt. Det moraliska dilemmat skulle kvarstå men utgångspunkterna bli tydligare. Vad står på spel? Är det mässlingsvaccin eller bidrag till doktorandtjänster i Tanzania?

För närvarande ser det mest ut som att Utrikesdepartementet vill sabotera övriga regeringens planer på att skära i biståndet. Eller tvärtom: att regeringen hoppas att det absurda i att tusentals fattiga kommer dö till följd av vår flyktingpolitik, ska ge dem det ovedersägliga moraliska argument som krävs för att drastiskt lägga om invandringspolitiken. Ingetdera är särskilt förtroendeingivande.

Mest läst