Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Strula inte med skolan

Att kvalitetssäkra den kommunala skolan är enklare och billigare än att förstatliga den.

De båda lärarfacken har råkat i luven på varandra om skolans eventuella förstatligande. Lärarnas riksförbund (Saco) vill att staten tar över finansieringen av skolan från kommunerna. Lärarförbundet (TCO) vill i stället utveckla den kommunala skolan och anser att staten bör hålla fingrarna borta. För detta får de stöd av Sveriges kommuner och landsting (SKL).

I regeringen driver Folkpartiet ensamt kravet att skolan bör förstatligas. För detta finns två goda skäl. Dels att blandningen av statligt och kommunalt styre över skolan gör det svårt att klarlägga vem som bär ansvaret för dåliga resultat. Dels att den kommunala makten över skolans ekonomi lett till en mycket ojämlik skola. Det skiljer tio tusentals kronor per elev och år mellan kommuner som satsar mycket på skolan och kommuner som satsar lite. Att detta får konsekvenser för elevernas resultat och framtidsutsikter är en högst rimlig slutsats.

Men det finns också goda skäl mot ett förstatligande. Varför lägga ner mycket tid, pengar och energi på att bygga upp en ny stor statlig byråkrati? Och är det så säkert att centralstyrning är bättre än decentralisering? Sveriges kommuner är så olika att en storlek knappast passar alla.

Kommunaliseringen av skolan var av allt att döma ett misstag. Skolverket har i utvärderingar bland annat visat på att kommunerna inte klarade av att sköta kontrollarbetet på ett tillfredsställande sätt.

Minst lika allvarligt är att en rad kommuner, liksom i Göteborgs fall enskilda stadsdelar, snart kom att använda grundskolan som budgetregulator. I sämre tider drog såväl lärare som viktig kringpersonal in för att spara pengar.

"Ekonomin måste gå ihop i stadsdelen" har det hörts från verksamhetsansvariga när föräldrar protesterat. Stadsdelar och kommuner har inte förstått att vikten av ett barnperspektiv på verksamheten. Denna brist har drabbat barn med särskilda behov allra hårdast.

Men om behovet av förändring renodlas till att ge alla Sveriges elever en så bra och likvärdig skola som möjligt är det kanske ändå bäst att gilla läget och i stället för en stor statlig omorganisation förbättra den kommunala skolan.

För detta finns redan det viktigaste verktyget. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har stärkt den statliga Skolinspektionens befogenheter och uppdrag att regelbundet kontrollera och kvalitetsgranska skolan.

Pröva den vägen först. Låt kommunerna sköta skolan efter lokala förutsättningar, men se till att staten garanterar att alla elever får en likvärdig utbildning. Resultatstyrning är enklare och billigare än en ny statlig skolbyråkrati – förmodligen också bättre.

Skulle Skolinspektionen misslyckas med att jämna ut kvalitetsskillnaderna mellan olika kommuners skolor kan frågan om ett förstatligande väckas på nytt.

GP 7/11 -10

Mest läst